Snön...

...faller intensivt. Bäddar in Drammen i vit ljudisolerande massa. Mörkret är borta och ljuset har kommit. Lite som mitt egna liv. Nu begynner en ny epok i livet.

Märker som jag tidigare skrivit att jag har det väl förspänt i förhållande till de flesta som är här. En del har varit här fler gånger än de kommer ihåg. Förstörda familjer. Förlorade jobb. Vistelser inom kriminalvården.

Jag är en lycklig man som har alla er bak mig. Som tror på mig. Som ser mig som Kekke.

Jag sörjer mina systrar och bröder här som inte tror på sig själva. Som har försökt så många gånger, men alltid misslyckats. Som har en rivande smärta i bröstet som de bedövar med rus i alla dess former. Där varje krog de går förbi är en fara. Där hela deras nätverk består av aktiva missbrukare. Där familjen inte längre orkar. Där viljan till att leva ett annat liv inte längre finns eller sitter alltför långt inne i djupet av en ihålig kropp. Där ångesten över att vara nykter i samma rum som en annan människa blir allt för stor.