...var ett helvete. Trodde inte att jag skulle bli så nervös.
Men nå är jag här. På ett rum i Drammen med vänliga människor runt mig. Människor som ger mig tid att komma tillbaka till ett normalt liv. Det är en blandning mellan institution och pensionat.
Rosor från min kära kvinna på bordet. En stor trave med dvd i hyllan. Fishermans friend och munspel på fönsterkarmen. Kaffe på kanna i sällskapsrummet. Detta blir mitt liv i en vecka. Är "inlåst" och får inte springa omkring hur jag vill. Kliniken är belägen mitt i Drammen och på andra sidan gatan bor en helt vanlig familj. Om det nu finns sådana...
Äter fruktnöt och änglamarks jordnötter (fantastiskt goda - eller så är det jag som är hungrig) och tittar på en Wallander som jag sett förut. Rastlös väntan på att abstinenserna ska komma som vågor. En bävan inför natten.
Men det är lite som första skoldagen. Förväntan om allt jag ska lära mig. En hoppfullhet inför nya kunskaper och intressen som ska besegra de gamla vanorna. En tro på att det finns ett bättre liv än bedövelse av det som smärtar och förstärker mitt inombordsliga kaos. Att finna nya subtila nyanser av livet. En trygghet och en glädje.