...sidvisningar i december på denna lilla privata blogg. Alla dessa visningar är era, mina vänner. Ni knappa trettio människor som följt mig under december månad anno 2013 på en resa in i framtiden. Ert stöd och intresse styrker mig och gläder mig. Jag skriver för mig själv. Jag skriver för er. Kanske att jag i framtiden skriver för andra.
Har ätit nyttårsmiddag här på klostret. Åtta systrar och bröder var vi. I tillägg två kvinnor som var på jobb. Mätta och nöjda prövar vi att hålla oss vakna till raketernas "15 minutes of fame". Är tacksam för att det gick som det gick med detta år. Att nyttårslöftet är klappat och klart. Att magen minskar i omfång och att musklerna värker av hantlar och skivstång. Att kreativiteten har kommit tillbaka. Och inte minst att ni där ute har varit fantastiska året som har gått.
Det tar jag med mig in i 2014.
tisdag 31 december 2013
2013...
Har varit fantastiskt att få vara så nära mina tre barn samtidigt under julen. Blir något speciellt! Men det är också fint att vara tillbaka i klostret där tiden är oskriven och framtiden ligger öppen. En totalkreativ miljö där fokus ligger på mig. En lyx. Men också en nödvändighet. Sanera det gamla. Ta bort dolda felkonstruktioner. Putsa detaljer. Olja maskineriet.
torsdag 26 december 2013
Identitetsbyte...
Att byta ut sin identitet.
Om att återvända till sin "gamla miljö". Ett begrepp som får oss att tänka på heroinister och alkoholister från ett centrumtorg. De som borde skärpa sig när de väl får chansen från ett samhälle som visar sig från den generösa sidan. Hur svårt kan det vara att skifta ut gamla dåliga vanor, mot nya fräscha. Att skippa de gamla kontakterna och fixa lite nya. Att flytta om så behövs. Bara så att allting blir bra.
Om att byta det invanda, nötta, gamla mot något nytt, fräscht och okänt...
tisdag 24 december 2013
Julaftons morgon...
En fridens jul till er alla!
måndag 23 december 2013
Permission...
söndag 22 december 2013
Jamsession...
..med två bröder. Duktiga på gitarr. Åsså mig på munspel. Skön stämning. T gav en liknelse om att gå i kloster. En munktillvaro. Stämmer till stora delar. Brödraskap, respekt, ödmjukhet. Fasta rutiner. Var och en har sin sovecell. Till gagn för enskildhet och meditation. Tankar.
Bävar lite för julen. Ska träffa min familj. Ska träffa andra fina människor. Men det blir en omställning i förhållande till den tystnad jag lever med här. Oceaner av tid. Ibland för mycket tid. Oftast inte.
Tid att skriva.
Tid att tänka.
Tid att fotografera.
Träning. Musik. Samtal.
Bävar lite för julen. Ska träffa min familj. Ska träffa andra fina människor. Men det blir en omställning i förhållande till den tystnad jag lever med här. Oceaner av tid. Ibland för mycket tid. Oftast inte.
Tid att skriva.
Tid att tänka.
Tid att fotografera.
Träning. Musik. Samtal.
lördag 21 december 2013
Ytterligare...
...en broder som har skrivit sig ut denna vecka. Förste man gick direkt på flatfylla och hamnade i en bilolycka med knäckta revben. Kom in med 3,2 på fredagen, men skrev sig ut igen efter några timmar. Den andra stack precis. Klarade inte av julen. Inte ens här inne. Den blir helt absurd och jävlig för många. Det totala kaoset med ett svart vidöppet hål.
Saknar dem bägge. Ärligt. Djupt. De har bidragit till mitt liv på ett sätt jag aldrig kunde ana.
Saknar dem bägge. Ärligt. Djupt. De har bidragit till mitt liv på ett sätt jag aldrig kunde ana.
Svårt...
...att se saker förrän man har vart där. Man vet inte vad det innebär att bo samman med någon, vara gift eller bli förälder. Skaffa hus och bil eller andra positiva saker, förrän man har vart där. Vara hemlös, röka eller vara beroende av alkohol, tabletter eller narkotika.
Tänker på en artikel i Klassekampen som jag läste i somras. Om att börja träna kan känns som om du ska dö. Ingen pratar om den initiala kampen i alla livsstilsråd vi får i media, där man skriver om hur bra du mår av träning. Att det är tufft i början. Att du har lust att ge dig efter första eller andra försöket. Att de som är längst bort från den dagliga disciplinen nästan aldrig lyckas.
Vi snackar aldrig om det. Hur svårt det är att ändra rutiner. Att skifta till "ett bättre liv".
Det är ren idioti att tro att det "går bra" efter tre veckor borta från att dricka alkohol nästan varje dag i tre års tid. Femton års vanor blir inte borta. Att ständigt medicinera sig själv mot stress, frustration och ångest, till att finna nya lösningar på ett livslångt problem.
Bindningar i relationer som inte försvinner, även om du själv förändrar dig. Ser mig själv. Ser mina bröder. Hur vi sliter med att ställa upp på alla andra utom oss själva. Ett livslångt arbete för oss alla.
Sovit...
...14 timmar i natt. Sänkt garden. Tre man kvar på huset. De andra fem är hemma över helgen. Historier flyter fram och tillbaka. Terapi. Att snacka med varandra om skiten. Att släppa det ut. Att inte skämmas. Att inte vara stolt. Konstatera.
Rödsprit. Vademecum. Spolarvätska. Antibac-gel.
Alkohol och rus har många ansikten. Ser att den drabbar alla skikt i samhället. Bägge kön. Alla åldrar. Olika uppväxter. Hög som låg.
fredag 20 december 2013
Julen...
...är en speciell tid för oss missbrukare. Inte bara för oss, men kanske på ett annat sätt. Många av oss har ett ganska ambivalent förhållande. En del är direkt infekterade av det som ska vara så fint, vackert, stämningsfullt och glittrande. En press på att vara vällyckad. Själv har jag skaffat mig egen rätt till wildcard under julen. Det innebär att jag ger mig själv rättigheter att avvika eller utebli när jag inte ser det som ett plus att vara närvarande eller delta.
Viktigt att vara omsorgsfull mot sig själv i livets parad. Att inte marschera med bruten fot eller hög feber.
Vila. Återuppbyggnad. Självinsikt. Respekt.
Viktigt att vara omsorgsfull mot sig själv i livets parad. Att inte marschera med bruten fot eller hög feber.
Vila. Återuppbyggnad. Självinsikt. Respekt.
torsdag 19 december 2013
Jul...
Fartblind.
Här. En grabbig miljö. Manlig. Men inte bara hård. Ibland mjuk.
onsdag 18 december 2013
Julelunch...
...idag. Med mina sju bröder och ca lika många av personalen vi har kontakt med på huset. Gjorde min nya variant av Jansson. En Rösti med lök och soltorkade tomater, lite kryddor och rømme, toppat med riven ost. En liten succé bland alla köttätare. Fick julstämning i kroppen för första gången på många år. Två av pojkarna spelade gitarr till kaffet. En av dem med skolad röst. Så jävla tårdrypande vackert. Nyheten om behandling har sjunkit till ro inombords. Trivs här. Har "bästa" rummet. Ett av de mindre men med utsikt över hela Drammen. Eget handfat på rummet. Trivs, tro det eller ej, faktiskt här! Har det jag behöver för att må bra av ting å tang. Människor som vet, har varit ute en vinternatt förut, å snacka med dygnet runt. Biljardbord i källaren. "Personlig tränare" fem dagar i veckan. Gruppsamtal två timmar varje förmiddag. Tillgång till psykolog för enskilda samtal. Kort sagt, som jag upplever det nu, ett väldigt passande upplägg för mig!
Har dessutom fått totalansvar och egen budget för maten till mig själv. Innebär att jag handlar vad jag vill, när jag vill, och tillagar det hur jag vill, så länge jag lämnar kvitton på mina inköp. Passar mig utmärkt :))
Har dessutom fått totalansvar och egen budget för maten till mig själv. Innebär att jag handlar vad jag vill, när jag vill, och tillagar det hur jag vill, så länge jag lämnar kvitton på mina inköp. Passar mig utmärkt :))
tisdag 17 december 2013
Natten...
Lämnat...
...mitt rum på första våningen. Nytt sammanhang fast i samma hus, bara en annan våning. Norskt upplägg med förvirrande och motstridig information. Verkar dock vara bröder av gott virke och stort mod som bor häruppe på tredje våningen. Åtta stycken alkoholister är vi. Från 25 till 58 år gamla. Olika erfarenheter. Med och utan barn och barnbarn. Olika lång karriär inom missbruket. Lång erfarenhet från tidigare behandling eller ingen alls.
En sak är helt lik. Vi vill förändra på vårt missbruk.
En sak är helt lik. Vi vill förändra på vårt missbruk.
måndag 16 december 2013
Happy...
Blir inskriven på behandlingsenheten på tredje våningen idag :))
Detta är Norge på sitt bästa. Absolut bästa. I teorin 2 månaders väntetid vilket hade inneburit 17 februari. Dessvärre var det en broder som inte klarade av trycket och stack av. Dess bättre för mig så var jag den som kunde komna med noll varsel och ta hans plats. "Jag kastade mig runt" som vi säger här i Norge.
Innebär ett behandlingsupplägg på både enskild- och gruppenivå. Mindre personal. Mer frihet. Mer ansvar. Tre månader framåt. Osannolikt. Och ändå så är det så. Har inte fått sjunka in ännu.
söndag 15 december 2013
En broder...
...ska ut i livet i morgon. Han har det tufft. Ingen familj. Inga vänner som inte själva har det tungt. Ingen lägenhet. Ingen tro på sig själv. Blir raka vägen tillbaka för honom. In i skiten igen efter en paus. Mår dåligt av att se en fin man ta en timeout i 21 dagar för att sen fortsätta in i spiralen. Inte så att det påverkar mig negativt, men jag känner en sorg.
Med risk för att bli feltolkad eller framstå som patetisk så vågar jag mig på att återge en dikt av Inger Hagerup. Den skrevs i 1953 som en prolog till öppnandet av Ragna Ringdals dagsenter för psykiskt funktionshämmade i Oslo. Ser den som en beskrivelse av vårt samhälle. Hur det inte fungerar. Hur det misslyckas varje dag med att tillvarata sina medlemmar. Jag tror att vi alla har en eller annan form för funktionshämning. En del hanterar den bättre, andra inte alls. Jag har själv inte tagit den pausen på många år för att lyssna på mig själv. Inte som jag gör nu. Det är svårt med prioriteringar.
Med risk för att bli feltolkad eller framstå som patetisk så vågar jag mig på att återge en dikt av Inger Hagerup. Den skrevs i 1953 som en prolog till öppnandet av Ragna Ringdals dagsenter för psykiskt funktionshämmade i Oslo. Ser den som en beskrivelse av vårt samhälle. Hur det inte fungerar. Hur det misslyckas varje dag med att tillvarata sina medlemmar. Jag tror att vi alla har en eller annan form för funktionshämning. En del hanterar den bättre, andra inte alls. Jag har själv inte tagit den pausen på många år för att lyssna på mig själv. Inte som jag gör nu. Det är svårt med prioriteringar.
vi har en liten søster
vi har en liten bror
som er litt annerledes
enn andre barn på jord
de kom til denne verden
det vanskelige sted
med mindre håndbagasje
enn vi er utstyrt med
vi voksne er så store
i gjerning og i ord
vår lille bror og søster
blir aldrig riktig stor
vi har vår eng og åker
vi har vå kjøpmannskap
og vi beregner livet
i vinning og i tap
det er så lett å skubbe
de små og svake vekk
og la dem stå tilbake
med hjelpeløse trekk
det er så lett å glemme:
når siste bår skal gå
må alle passajerer
la all bagasje stå
da blir det kansje lettest
for disse små, fordi
de bare har et hjerte
med sorg og glede i
og gleden er så deilig
men sorgen er så trist
det har vår lille søster
og bror beständig visst
så la oss gi dem gleden
til de skal gå ombord
med sine barnehjerter
vår søster og vår bror
lördag 14 december 2013
Biljardbord...
...nere i källaren. Spelat fem matcher nu på kvällskvisten. Vann alla fem. Tur. Och lite skicklighet. Men kul är det.
Soyalatte...
Läser...
...gamla blogginlägg. Om hålet i mitt hjärta.
Har ingen lust att gå ut i fruset slask.
Men himlen är delvis blå. Behöver luft och ljus.
Tvingar mig ut.
Har ingen lust att gå ut i fruset slask.
Men himlen är delvis blå. Behöver luft och ljus.
Tvingar mig ut.
fredag 13 december 2013
Sitter...
...i stua och ser på Norge - Polen i handboll. Stämningen är hög. Många kommentarer kring vackra kvinnor som leker med bollen. Grabbigt.
Men också ömtåligt. Vi sitter i samma båt och alla stöttar alla. Vackert.
Men också ömtåligt. Vi sitter i samma båt och alla stöttar alla. Vackert.
Bestämt...
...mig för att söka vidare behandling efter denna avgiftning. Om jag får det eller inte är inte bestämt, men oddsen verkar goda. När det blir är också osäkert, men själv kämpar jag för att det ska ske direkt efter min vistelse här på avgiftning. Har haft ett mycket bra samtal med en socionom idag och berättat om min problematik och vad jag tänker om framtiden. För övrigt har jag träningsvärk i större delen av kroppen och ska nog ägna helgen åt vila...
2 km...
...på 15:30. Hade 21:25 i söndags. Präglar livet mitt nu. Satsning på fysisk träning och balans. Gör färre ting, men gör dem bättre. Hade ett samtal om framtiden i går kväll med min kontaktperson. Ett långt och bra samtal. Ser tydligare och tydligare hur jag har rå-kört mig i botten de sista åren. Har ett nytt samtal om en dryg timma med en person som ska se vad det finns för fortsatta möjligheter till hjälp efter den akutfas som jag nu är inne i.
Pendlar för övrigt mellan att se mig själv inifrån och utifrån. Har ju en syn på mig själv som inte samstämmer med vad omgivningen ser och tänker. Ingen av de bilderna stämmer väl fullt ut, så det är nog klokt att smälta tankarna samman i en degel och se vad som kommer ut. De flesta av de människorna som kommer hit skulle jag aldrig kommunicerat med i mitt vardagliga liv. Snarare tagit Hulda lite hårdare i handen när vi passerade dem.
Ärligt. Hemskt. Sant.
Här har de blivit mina bröder och systrar. Jag får del i deras liv. De får del i mitt. Alla hål som finns i allas hjärtan. Hål som vi fyller med bedövningsmedel. Kanske ett simpelt sätt att hantera livet på. För några har det varit det enda tillgängliga.
torsdag 12 december 2013
onsdag 11 december 2013
Besök...
Frigång...
...tre timmar idag. Ska njuta av de första icke inlåsta timmarna med en promenad till biblioteket. Himlen börjar bli klarblå. Några minusgrader fortfarande. Snö på marken. Lovande!!
tisdag 10 december 2013
2 km...
...på 16:36. Jag har inte tränat tre dagar på rad det sista decenniet, så det i sig själv må betraktas som ett rekord. Ni som känner mig vet ju att det är allt eller inget när jag sätter igång. Att skriva den här bloggen och träna så ofta det går. Laga middag varje dag. Det styrker mig. Hade med mig ca 20 dvd hit, men har bara lyckats komma igenom tre på sex dagar. Innan inläggningen plöjde jag tre-fyra om dagen.
Ovisshet...
...om framtiden. Vet inte om jag ska kasta skugga över den norska mentaliteten, men det är vart fall så att tålamodet prövas för vad framtiden har i sitt sköte. Har egentligen inte fått så mycket information om vare sig det ena eller det andra här på bygget. Ingen rundtur på huset eller introduktion i vad som väntar. Det mesta bygger på att man frågar sig fram eller snokar reda på det själv. Känns som att alla andra har varit här förut och kan alla rutiner, medan jag är "förstagångsförbrytaren" som glöms bort.
Jag har fått intrycket av det är tre veckor som gäller på den här avdelningen, men ser nu att många försvinner upp en våning till 3 månaders-behandlingen efter kortare tid än så. Igår fick jag påminna min primärkontakt om att jag fortfarande hade benzodiazepiner i blodet och inte skulle ha frigång förrän tidigast onsdag. Sedan kom det en kvinna som sa att hon trodde hon skulle ha ett uppföljnings-och värderingssamtal med mig om fortsättningen följer. Men hon var inte riktigt säker på om det var mig hon skulle ha det med. Har haft kontakt med ungefär 20 människor i personalgruppen på sex dygn. Det är många människor och när de förhåller sig på olika sätt blir det ingen större stabilitet för en svensk med halvautistiska gener i blodet...
Lite frustrerad måste jag nog erkänna att jag är. Men tacksamheten är större. Att på skattebetalarnas bekostnad få chansen till ett nytt försök att leva anständigt.
Vet inte om jag någonsin kommer att kunna dricka alkohol ingen. Hur det sociala livet kommer att se ut i framtiden? Att möta alkoholen i vardagen där den inte går att undvika. "Ska du med ut å ta en pils?" Ett standarduttryck jag blir förvirrad av att tänka på idag. Att svara ja innebär ju att man måste vara stark nog att ta en kaffe istället och bryta tidigt, alternativt ta frågorna om varför man slutat dricka vid varje tillfälle. Att säga nej innebär ju en total isolation eftersom nästan alla sociala aktiviteter innehåller alkoholkonsumtion.
Nåväl. Nu tar vi en dag i taget och ser framtiden an med tro på en bättre framtid!!
Jag har fått intrycket av det är tre veckor som gäller på den här avdelningen, men ser nu att många försvinner upp en våning till 3 månaders-behandlingen efter kortare tid än så. Igår fick jag påminna min primärkontakt om att jag fortfarande hade benzodiazepiner i blodet och inte skulle ha frigång förrän tidigast onsdag. Sedan kom det en kvinna som sa att hon trodde hon skulle ha ett uppföljnings-och värderingssamtal med mig om fortsättningen följer. Men hon var inte riktigt säker på om det var mig hon skulle ha det med. Har haft kontakt med ungefär 20 människor i personalgruppen på sex dygn. Det är många människor och när de förhåller sig på olika sätt blir det ingen större stabilitet för en svensk med halvautistiska gener i blodet...
Lite frustrerad måste jag nog erkänna att jag är. Men tacksamheten är större. Att på skattebetalarnas bekostnad få chansen till ett nytt försök att leva anständigt.
Vet inte om jag någonsin kommer att kunna dricka alkohol ingen. Hur det sociala livet kommer att se ut i framtiden? Att möta alkoholen i vardagen där den inte går att undvika. "Ska du med ut å ta en pils?" Ett standarduttryck jag blir förvirrad av att tänka på idag. Att svara ja innebär ju att man måste vara stark nog att ta en kaffe istället och bryta tidigt, alternativt ta frågorna om varför man slutat dricka vid varje tillfälle. Att säga nej innebär ju en total isolation eftersom nästan alla sociala aktiviteter innehåller alkoholkonsumtion.
Nåväl. Nu tar vi en dag i taget och ser framtiden an med tro på en bättre framtid!!
måndag 9 december 2013
Tillgänglig...
...på Skype för den som kan och har lust. Inte alltid jag svarar eftersom jag inte alltid är på mitt rum. Men då ringer jag upp igen :)
Leverans...
...av råvaror. Både från köket en trappa ner och från min kvinna. Nu har jag underlag för många smaskiga måltider framöver! Fick i tillägg en bok av en god vän, som handlar om en oväntad semester :)))
Har fått en allergireaktion mot en av medicinerna, så den är seponerad. Behövdes sannolikt inte längre heller. Det innebär faktiskt att abstinensperioden troligtvis är till ända. Det har gått väldigt smärtfritt. Värst var det nog sista veckorna innan jag blev inlagd. Nu ser jag framåt. Tänker tankar och lägger strategier. Pusslar med de brickor jag finner och prövar å skapa nya där det fattas. Snart dags att laga middag!
Har fått en allergireaktion mot en av medicinerna, så den är seponerad. Behövdes sannolikt inte längre heller. Det innebär faktiskt att abstinensperioden troligtvis är till ända. Det har gått väldigt smärtfritt. Värst var det nog sista veckorna innan jag blev inlagd. Nu ser jag framåt. Tänker tankar och lägger strategier. Pusslar med de brickor jag finner och prövar å skapa nya där det fattas. Snart dags att laga middag!
2 km...
...på 18:11 idag. Fick dessutom snacka med en träningsinstruktör som är på plats fyra dagar i veckan. Detta verkar lovande. Efter lunch kommer en kvinna med två barn på besök! Underbart att få träffa dem!!
Kamp...
...vunnen!
Nu har de gett upp med sina försök att läsa innantill och beställa mat från storkök. Att som jag vara lakto-ovo vegetar med känslighet för mjölk och yoghurt och i tillägg ha celiaki blev för svårt. Två dagar av fem har jag fått mat med gluten och en dag gick det inte att beställa specialmat till mig. Så nu har de kapitulerat och mot deras principer så lagar jag fortsättningsvis min egen middag :)))))
Nästa problem blir ju att hitta produkter i butiken. De handlar nämligen bara Kiwi och Eurospar som ju inte är kända som de med bäst sortiment... Och så länge jag är inlåst så kan jag inte handla själv. Skit samma. Nu får jag skapa mata varje dag!
Nu har de gett upp med sina försök att läsa innantill och beställa mat från storkök. Att som jag vara lakto-ovo vegetar med känslighet för mjölk och yoghurt och i tillägg ha celiaki blev för svårt. Två dagar av fem har jag fått mat med gluten och en dag gick det inte att beställa specialmat till mig. Så nu har de kapitulerat och mot deras principer så lagar jag fortsättningsvis min egen middag :)))))
Nästa problem blir ju att hitta produkter i butiken. De handlar nämligen bara Kiwi och Eurospar som ju inte är kända som de med bäst sortiment... Och så länge jag är inlåst så kan jag inte handla själv. Skit samma. Nu får jag skapa mata varje dag!
söndag 8 december 2013
Somnade...
...runt halv åtta i väntan på kvällsmat. Hade ställt klockan, men det tog mig tre minuter att förstå att den ringde. Tog mig snabbt ner en våning till matsalen och anlände ca 20:05. Då var jag sist på plats. Skyndade mig att fixa mina mackor och hämtade ett kallt ägg i kylen. Inne på smörgås nummer två var alla andra färdiga. Och halvvägs på nummer tre var maten ute av rummet och en av systrarna började torka borden med antibac och trasa. Väl uppe på rummet var klockan 20:14.
Det är en väldigt speciell stämning här. Trodde att miljöterapi innebar att de dagliga göromålen var viktiga beståndsdelar, medan de här verkar vara frustrationsmoment som ska hanteras på kortast tid. Inte för att gnälla, men nu när jag börjar att få lite vett och hyfs i skallen igen, så har jag svårt att förstå perspektiv och tankar bak denna militäriska tävlingshysteri kring först färdig vinner vid måltiderna.
Men ska sägas.
Jag har all respekt för människorna som kommer hit. Ingen har valt det som karriär vid födsel eller i unga år. Alla kämpar sin kamp. Och många har det svårt. Relativt sett menar jag mig själv vara en otroligt privilegierad och lycklig man.
Det är en väldigt speciell stämning här. Trodde att miljöterapi innebar att de dagliga göromålen var viktiga beståndsdelar, medan de här verkar vara frustrationsmoment som ska hanteras på kortast tid. Inte för att gnälla, men nu när jag börjar att få lite vett och hyfs i skallen igen, så har jag svårt att förstå perspektiv och tankar bak denna militäriska tävlingshysteri kring först färdig vinner vid måltiderna.
Men ska sägas.
Jag har all respekt för människorna som kommer hit. Ingen har valt det som karriär vid födsel eller i unga år. Alla kämpar sin kamp. Och många har det svårt. Relativt sett menar jag mig själv vara en otroligt privilegierad och lycklig man.
2 km
Nybyggarna...
...var ett program som gick på kanal 5 för ett år sedan. Arga Snickaren gick ut i Stockholm för att se hur det var att vara hemlös några dagar. Han mötte inte bara hemlöshet utan självklart också droger, prostitution och psykisk ohälsa. Några av de han mötte hjälpte han senare att bygga sitt egna hem. Kan verka patetiskt, men för mig var programmet starkt. Nu möter jag bröder och systrar till dessa människorna på nära håll. Det är ännu starkare. Om du vill, så är länken till programmet här.
Snön...
...faller intensivt. Bäddar in Drammen i vit ljudisolerande massa. Mörkret är borta och ljuset har kommit. Lite som mitt egna liv. Nu begynner en ny epok i livet.
Märker som jag tidigare skrivit att jag har det väl förspänt i förhållande till de flesta som är här. En del har varit här fler gånger än de kommer ihåg. Förstörda familjer. Förlorade jobb. Vistelser inom kriminalvården.
Jag är en lycklig man som har alla er bak mig. Som tror på mig. Som ser mig som Kekke.
Jag sörjer mina systrar och bröder här som inte tror på sig själva. Som har försökt så många gånger, men alltid misslyckats. Som har en rivande smärta i bröstet som de bedövar med rus i alla dess former. Där varje krog de går förbi är en fara. Där hela deras nätverk består av aktiva missbrukare. Där familjen inte längre orkar. Där viljan till att leva ett annat liv inte längre finns eller sitter alltför långt inne i djupet av en ihålig kropp. Där ångesten över att vara nykter i samma rum som en annan människa blir allt för stor.
Märker som jag tidigare skrivit att jag har det väl förspänt i förhållande till de flesta som är här. En del har varit här fler gånger än de kommer ihåg. Förstörda familjer. Förlorade jobb. Vistelser inom kriminalvården.
Jag är en lycklig man som har alla er bak mig. Som tror på mig. Som ser mig som Kekke.
Jag sörjer mina systrar och bröder här som inte tror på sig själva. Som har försökt så många gånger, men alltid misslyckats. Som har en rivande smärta i bröstet som de bedövar med rus i alla dess former. Där varje krog de går förbi är en fara. Där hela deras nätverk består av aktiva missbrukare. Där familjen inte längre orkar. Där viljan till att leva ett annat liv inte längre finns eller sitter alltför långt inne i djupet av en ihålig kropp. Där ångesten över att vara nykter i samma rum som en annan människa blir allt för stor.
lördag 7 december 2013
Fantastiska...
...saker som sker. Detta med mat är ju svårt för en alternativ type som mig. Risgrynsgröt (har börjat få lite problem med mjölk och yoghurt-laktosen) till lunch och fiskekaker till middag. Då tar personalen saken i egna händer och frågar om jag vill följa med på köket och se vad man kan uppmana. Finner råvaror och vips blir dagen mer lyckad med lite kreativ matlagning! Blir en thai-indier i känd Kekke-stil. Norge på sitt bästa :)
fredag 6 december 2013
Kärlekssamtal...
...från min kvinna. En bekräftelse på hennes stöd och kärlek till mig. Saknad men också en positiv längtan. Sover gott på det.
Utan...
...alkohol i kroppen längre tid nu än på ett eller två år. Drygt två dygn utan den minsta procentsats. Samtidigt med nedtrappning av vival så märker jag av nya abstinenser. Svaga men befintliga. Ungefär som rampfeber för att gå upp på scen inför en allt för stor publik. Jag inser också att jag gjorde den stora jobben på egen hand i helgen som gick när jag låg och skakade i sängen.
Tror att det som påverkar mig mest är detta att vara "inlåst". Frivilligt, men absolut. Är inte i närheten av att förstå hur det känns att vara tvångsinlagt på psyket eller få ett fängelsestraff, men jag anar vidden av hur det kan påverka en människa. Märker också hur olika människors beteende i sitt professionella bemötande kan få mig lugn eller nervös. Är ju på ett parallellt sätt i min gamla arbetssituation på omsorgsboendet, men i skiftad roll. Nyttiga erfarenheter som jag tror att jag växer av som människa.
Tror att det som påverkar mig mest är detta att vara "inlåst". Frivilligt, men absolut. Är inte i närheten av att förstå hur det känns att vara tvångsinlagt på psyket eller få ett fängelsestraff, men jag anar vidden av hur det kan påverka en människa. Märker också hur olika människors beteende i sitt professionella bemötande kan få mig lugn eller nervös. Är ju på ett parallellt sätt i min gamla arbetssituation på omsorgsboendet, men i skiftad roll. Nyttiga erfarenheter som jag tror att jag växer av som människa.
Har...
...nu fått en översikt över tider. Fått snacka lite om matsituationen. Ska ut en promenad senare idag med personal. Lufta lungorna med dofterna av vinter. Har börjat minska doseringen av valium för att slippa den skiten. Längtar efter min familj. Samtidigt som jag vänjer mig vid miljön här. Människor öppnar sig om sina liv. De flesta har varit inne många gånger förut. Många ska vidare på tre månader efter avgiftning. Själv är jag bara nu i ingenmansland och vet att vägen går upp i fortsättningen!
Morgonmötet...
...färdigt. Vi går igenom vem som har ansvar för vad. Hjälpa till med middag, städa, ta frukosten nästa dag. Sen tar vi upp om det är någon som ska göra något speciellt. Samtal, ärenden eller sociala besök. Ren miljöterapi på sitt bästa. Den sker dock på det norska sättet. Informationen kommer muntligt och det verkar inte finnas några papper på hur strukturen är. Och finns de så är det fragmentariskt för en genomstrukturerad svensk som mig. Men just nu orkar jag inte bry mig helt om det. Följer med "ledarkossan" med sin bjällra och flocken hennes . Och det fungerar. Learning by doing.
torsdag 5 december 2013
Distraktion...
...är nödvändig. Det blir en rastlöshet av att vara "inlåst" i ett institutionellt sammanhang. En trygghet men också en ångest. En frihet från ansvar i normal vardaglig praxis, men samtidigt finns all denna tid som du måste få att flyta.
Idag har jag vart på två utflykter. Bägge med personal och medintagna. Märkliga saker. Ser att jag är i bättre skick än de flesta. Många ska fortsätta på långtidsbehandling i tre månader efter avgiftning. Utflykterna var till sjukhuset för att ta blodprov och till ett köpcenter för att gå i en butik och till postkontor. Efter lunch så slocknade jag. Sov hårt i dryga två timmar. Drömda att jag var på nattklubb med hela gänget här och förstod inte varför vi var där. En så tuff utmaning så tidigt i behandlingen. Drömmen avslutades med att alla sjöng religiösa sånger som på ett väckelsemöte.
Middagen klockan fyra var specialbeställd till mig. Har skrivit upp väldigt specifikt vad jag äter och inte äter. Sötnosarna hade kliat sig i huvudet och lagat en god sås men kompletterat den med vanlig pasta... Det fanns dock potatis som räddade situationen. Satt som vanligt sist vid bordet. Verkar som att alla här har en turbo i sig när de äter. Inga långa samtal vid matbordet direkt.
De senaste timmarna har jag lagt ner lite tid på att "fixa" bloggen. Vet inte om jag blev nöjd, men det blev vart fall bättre. Distraktion som sagt var. Nu är det snart kvällsmat och mediciner och läggdags. Stor kram till alla!
Idag har jag vart på två utflykter. Bägge med personal och medintagna. Märkliga saker. Ser att jag är i bättre skick än de flesta. Många ska fortsätta på långtidsbehandling i tre månader efter avgiftning. Utflykterna var till sjukhuset för att ta blodprov och till ett köpcenter för att gå i en butik och till postkontor. Efter lunch så slocknade jag. Sov hårt i dryga två timmar. Drömda att jag var på nattklubb med hela gänget här och förstod inte varför vi var där. En så tuff utmaning så tidigt i behandlingen. Drömmen avslutades med att alla sjöng religiösa sånger som på ett väckelsemöte.
Middagen klockan fyra var specialbeställd till mig. Har skrivit upp väldigt specifikt vad jag äter och inte äter. Sötnosarna hade kliat sig i huvudet och lagat en god sås men kompletterat den med vanlig pasta... Det fanns dock potatis som räddade situationen. Satt som vanligt sist vid bordet. Verkar som att alla här har en turbo i sig när de äter. Inga långa samtal vid matbordet direkt.
De senaste timmarna har jag lagt ner lite tid på att "fixa" bloggen. Vet inte om jag blev nöjd, men det blev vart fall bättre. Distraktion som sagt var. Nu är det snart kvällsmat och mediciner och läggdags. Stor kram till alla!
Förstår...
...att jag är en av de mer lyckligt lottade här. En del har fått vänta i flera månader på att komma in. De kommer in på avrusning och sen vidare direkt till tre månaders behandling. Människor som har fungerat i arbete med 2 flaskor sprit om dagen. Decennier med missbruk. Inga anhöriga eller att förtroendet är borta. Någon har barn som gör livet värt att leva. Jag är en lyckligt lottad man med alla er som stöttar mig.
Nu ska jag få gå ut på stan tillsammans med personal och några olycksbröder. Handla lite jordnötter och en påse chips. Kanske en rödbetssallad.
Nu ska jag få gå ut på stan tillsammans med personal och några olycksbröder. Handla lite jordnötter och en påse chips. Kanske en rödbetssallad.
Taxi...
...till sjukhuset för att checka kroppen och status inre organ. Är en god portion människor som är här på bygget. Många "smaksupplevelser". Tacksam för att jag får vara här och dela deras kamp.
Ny...
...dag. Sovit som en sten. Fick några piller som skulle dämpa abstinenserna. Första morgonen jag vaknar på hundra år och faktiskt är hungrig. Nu är det frukost!
onsdag 4 december 2013
Sovit...
...ett par timmar nu. Har snackat med D som jobbar här. Proff i bemötande och omsorg. Kommer in med jämna mellanrum för å kolla läget. Kroppen skakar men förvånansvärt lite just nu.
Att bli körd hit av fru och snork var speciellt. Verkar som det är ovanligt att de som är här har anhöriga. Röda rosor i en vas på rummet. Jag har lust. Att leva och älska. Vara närvarande. Leka med det riktiga livet.
Att bli körd hit av fru och snork var speciellt. Verkar som det är ovanligt att de som är här har anhöriga. Röda rosor i en vas på rummet. Jag har lust. Att leva och älska. Vara närvarande. Leka med det riktiga livet.
Noll...
...promille. Nu får jag vistas i gemensamma utrymmen. Vänliga och professionella människor hjälper mig. Saknar min familj. Har bilder och teckningar på väggen. Får sms. Tack alla ni fina människor runt mig!
Gårdagen...
...var ett helvete. Trodde inte att jag skulle bli så nervös.
Men nå är jag här. På ett rum i Drammen med vänliga människor runt mig. Människor som ger mig tid att komma tillbaka till ett normalt liv. Det är en blandning mellan institution och pensionat.
Rosor från min kära kvinna på bordet. En stor trave med dvd i hyllan. Fishermans friend och munspel på fönsterkarmen. Kaffe på kanna i sällskapsrummet. Detta blir mitt liv i en vecka. Är "inlåst" och får inte springa omkring hur jag vill. Kliniken är belägen mitt i Drammen och på andra sidan gatan bor en helt vanlig familj. Om det nu finns sådana...
Äter fruktnöt och änglamarks jordnötter (fantastiskt goda - eller så är det jag som är hungrig) och tittar på en Wallander som jag sett förut. Rastlös väntan på att abstinenserna ska komma som vågor. En bävan inför natten.
Men det är lite som första skoldagen. Förväntan om allt jag ska lära mig. En hoppfullhet inför nya kunskaper och intressen som ska besegra de gamla vanorna. En tro på att det finns ett bättre liv än bedövelse av det som smärtar och förstärker mitt inombordsliga kaos. Att finna nya subtila nyanser av livet. En trygghet och en glädje.
Men nå är jag här. På ett rum i Drammen med vänliga människor runt mig. Människor som ger mig tid att komma tillbaka till ett normalt liv. Det är en blandning mellan institution och pensionat.
Rosor från min kära kvinna på bordet. En stor trave med dvd i hyllan. Fishermans friend och munspel på fönsterkarmen. Kaffe på kanna i sällskapsrummet. Detta blir mitt liv i en vecka. Är "inlåst" och får inte springa omkring hur jag vill. Kliniken är belägen mitt i Drammen och på andra sidan gatan bor en helt vanlig familj. Om det nu finns sådana...
Äter fruktnöt och änglamarks jordnötter (fantastiskt goda - eller så är det jag som är hungrig) och tittar på en Wallander som jag sett förut. Rastlös väntan på att abstinenserna ska komma som vågor. En bävan inför natten.
Men det är lite som första skoldagen. Förväntan om allt jag ska lära mig. En hoppfullhet inför nya kunskaper och intressen som ska besegra de gamla vanorna. En tro på att det finns ett bättre liv än bedövelse av det som smärtar och förstärker mitt inombordsliga kaos. Att finna nya subtila nyanser av livet. En trygghet och en glädje.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)