2 km...

...på 15:30. Hade 21:25 i söndags. Präglar livet mitt nu. Satsning på fysisk träning och balans. Gör färre ting, men gör dem bättre. Hade ett samtal om framtiden i går kväll med min kontaktperson. Ett långt och bra samtal. Ser tydligare och tydligare hur jag har rå-kört mig i botten de sista åren. Har ett nytt samtal om en dryg timma med en person som ska se vad det finns för fortsatta möjligheter till hjälp efter den akutfas som  jag nu är inne i.

Pendlar för övrigt mellan att se mig själv inifrån och utifrån. Har ju en syn på mig själv som inte samstämmer med vad omgivningen ser och tänker. Ingen av de bilderna stämmer väl fullt ut, så det är nog klokt att smälta tankarna samman i en degel och se vad som kommer ut. De flesta av de människorna som kommer hit skulle jag aldrig kommunicerat med i mitt vardagliga liv. Snarare tagit Hulda lite hårdare i handen när vi passerade dem.

Ärligt. Hemskt. Sant.

Här har de blivit mina bröder och systrar. Jag får del i deras liv. De får del i mitt. Alla hål som finns i allas hjärtan. Hål som vi fyller med bedövningsmedel. Kanske ett simpelt sätt att hantera livet på. För några har det varit det enda tillgängliga.