En broder...

...ska ut i livet i morgon. Han har det tufft. Ingen familj. Inga vänner som inte själva har det tungt. Ingen lägenhet. Ingen tro på sig själv. Blir raka vägen tillbaka för honom. In i skiten igen efter en paus. Mår dåligt av att se en fin man ta en timeout i 21 dagar för att sen fortsätta in i spiralen. Inte så att det påverkar mig negativt, men jag känner en sorg.

Med risk för att bli feltolkad eller framstå som patetisk så vågar jag mig på att återge en dikt av Inger Hagerup. Den skrevs i 1953 som en prolog till öppnandet av Ragna Ringdals dagsenter för psykiskt funktionshämmade i Oslo. Ser den som en beskrivelse av vårt samhälle. Hur det inte fungerar. Hur det misslyckas varje dag med att tillvarata sina medlemmar. Jag tror att vi alla har en eller annan form för funktionshämning. En del hanterar den bättre, andra inte alls. Jag har själv inte tagit den pausen på många år för att lyssna på mig själv. Inte som jag gör nu. Det är svårt med prioriteringar.

vi har en liten søster

vi har en liten bror

som er litt annerledes

enn andre barn på jord

de kom til denne verden

det vanskelige sted

med mindre håndbagasje

enn vi er utstyrt med

vi voksne er så store

i gjerning og i ord

vår lille bror og søster

blir aldrig riktig stor

vi har vår eng og åker

vi har vå kjøpmannskap

og vi beregner livet

i vinning og i tap

det er så lett å skubbe

de små og svake vekk

og la dem stå tilbake

med hjelpeløse trekk

det er så lett å glemme:

når siste bår skal gå

må alle passajerer

la all bagasje stå

da blir det kansje lettest

for disse små, fordi

de bare har et hjerte

med sorg og glede i

og gleden er så deilig

men sorgen er så trist

det har vår lille søster

og bror beständig visst

så la oss gi dem gleden

til de skal gå ombord

med sine barnehjerter

vår søster og vår bror