...genom fashionabla kvarter och skabbiga ruckel. Målet mitt är Europris. Letar efter en viss typ av matboxar.
Pulsklockan på armen. Prövar att hålla farten. Lite tunt klädd. Måste stanna och exponera på vägen. Ser bilder lite överallt nu förtiden. Flanörfotograferandet har tagit fart igen. Staden är fylld av arkitektoniska wannabees.
Två gånger två timmar med samtal i dag. Var en trasa efter det. I tillägg mina egna tankar efteråt. Bra att få upp pulsen i såna lägen. Känna vind och regn mot huden. Hastande framåt insvept i mörker.
Klockan är midnatt om trettio sekunder. Har fått tolv timmars sömn de senaste femtiotvå. Börjar bli van vid å inte få sova. Hittade för övrigt flugan död i dag. Låg platt som en pannkaka på golvet i ett hörn. Märkligt. Första gången i mitt liv jag fått en personlig relation till en fluga. Om man nu kan ha det. Saknar surrandet. Har fått iTunes å snurra så det får bli Ane Brun i stället.
Klosterlivet är en allvarlig prövning. Låter bra med regn och vind mot huden efter mental och känslomässig mangling. Dina bilder är både meditativa och oroande. De visar sådan ensamhet men också glädje över det vardagliga, skönheten i detaljer och gråväder.
SvaraRaderaAngående flugan, förstår hur du känner. Djur som dyker upp där de inte borde finnas väcker starka känslor. För några år sedan hade vi besök av en fluga mitt i vintern. Han var pigg, nyfiken och fick namnet Frans. Efter flera veckor var han plötsligt borta. Det skapade ett tomrum. Jag tyckte om känslan av att sakna ett sånt fult litet liv.
Du beskriver livet Tina. Skört och vackert. En kamp och en njutning. Subtilitet som ett av många medel att nå sig själv.
Radera