fredag 21 mars 2014

Tack...

...till er alla! Och då menar jag det. Födelseförloppet har varit långvarigt och komplicerat. Då är det fint med medvind från dem man tycker om. I detta 143:e inlägg lämnar jag med blandade känslor detta utrymme av tankar, bilder & kommentarer. Otroliga 3500 besök av er på drygt 100 dagar. Vintern har passerat och grönbetet står på lur. Vardagens små och stora väntar runt hörnet och spännande ska det bli. Tar med mig mer lärdom och erfarenhet än jag trodde det vara möjligt att skaffa på så kort tid.

Om livet. Om människor. Om kärleken.


Tack!!!










"Det förflutna, det är väl det som är allas vår lilla bitch. Men man lär sig hantera det, och man lär sig å leva med det."
[Ettor & nollor 2014-02-02, 06:07-06:17]

...sen ska vi ha en jävla respekt för det där monstret som vi har inom oss...

torsdag 20 mars 2014

Cermonierna...

...är till ände. Sista grupptimmen är genomförd. Kaffet och tårtan på plats innanför västen.

Har feber. En nyans av influensa. Ett tillstånd som både bedövar och förstärker intrycken samtidigt. Fick inte så många timmar på kudden i natt. Men jag står på benen och njuter dagen "passe mye".

På måndag är det tre nya som besitter tomma platser här på klostret. En vacker bild på det kretslopp vi människor är del av. Återbruk. Restaurering. Värdeskapning.

06:23...

onsdag 19 mars 2014

Sista natten...




...med gänget. En märklig tid. En märklig gemenskap. En osannolik men likväl befintlig period i mitt liv.

Sitter på ett naket rum utan det som var "mig". Flyttlasset gick i onsdags förra veckan och har inte sovit här sedan dess. Men i natt ska jag ligga i min säng en sista gång.

Har fått en massa cred från både de som känner mig bra och mindre bra de senaste månaderna. En total makeover som har kostat men gett ofantligt tillbaka. Att sanera sig själv så genomgående är spännande. Få förunnat. Samtidigt är jag som en Bambi på nyis. En glad skit med sikte på grönt gräs i vårsolen.

Kan se tillbaka på tiden i klostret som dokusåpan där några kom ut som vinnare. Några i samma roll som tidigare. Och några som det gick till helvete för. Sådan är statistiken. En tredjedel klarar sig väldigt bra. En tredjedel fortsätter ungefär som tidigare. Och sista gänget går rakt ner i diket.

Lämnar gemenskapen med lättnad och sorg. Som en broder sa: "Detta är en konstruktion du inte kan leva med resten av livet." Så är det. Teori och praktik är över. Nu är det hardcore som gäller!


tisdag 18 mars 2014

måndag 17 mars 2014

Sista veckan...

...på klostret. Har flyttat mentalt och i stort sett praktiskt. Men teoretiskt och fysiskt är jag kvar. Var laddad på träningen idag. Tangerade personbästa i bänkpress med 60 kg. Sprang km'n under fem minuter och tog 110 kg i marklyft. Ting har definitivt förändrats de tre månader som gått. Livet.

Ska hem till mina två små damer. Den ena med magsjuka och feber. Den stora med en ambition om att se på film 24/7. Den största ska som vanligt i väg på meditation. Vanorna går sig till.

För övrigt fräser solen på sin diggaste gulstråle. Njuter vibbarna om värme här på dessa breddgrader. Kylan är påtaglig i vinden. Men det skiter jag i. Fokuserar på en ljusare och varmare säsong. Snart ska racern ut å luftas. Smala däck å medvind!

torsdag 13 mars 2014

onsdag 12 mars 2014

Sista permissionen...






Mardrömmar...

...i natt. Samma dröm i flera versioner. Basingrediensen var att känna på hotet om å mista livet. Scenen var i stort sett den samma. Manuset nyanserat från gång till gång. Ångesten lika tydlig i alla versioner.  Falskt anklagad av människor jag trodde mig kunna lita på. Försökte göra mitt bästa och komma undan med livet i behåll. Tydlig puls varje gång jag vaknade. Storyn i sig ganska irrelevant som jag ser det nu.

Märkligt nog gör en natt som detta mig levande. Nästan lite happy. Vart fall när jag får perspektiv. Att känna. Kämpa. Vara närvarande. Överleva. Det har varit en vardag för människan i alla generationer utom möjligen de sista. Idag har vi det bra. Ytligt sett. Vi hanterar det mesta och har medikamentet för det som kvarstår. När vi inte hanterar så låtsas vi som att det inte finns. Men vi växer inte upp med att ta fajten på liv och död. Inte här i den "nordvästliga" trygga boningen. Vi överlämnar det till utvecklingsländerna. De med behov för biståndspengarna våra.

Vågar vi känna på och visa den smärta och otrygghet som det innebär att leva, tror jag vi gör oss själva en tjänst. En ärlighet mot livet och de villkor som det har med sig. Att vara nära. Känna smaken. Njuta. "I nöd och lust".

tisdag 11 mars 2014

Anhöriga...





...var välkomna idag. Öppet hus. Information och gemenskap över gränsen intagen patient och socialt nätverk. Ibland drar vi människor gränser där de inte finns och missar också av och till att sätta de där de behövs. Är märkligt och till viss del obekvämt att ha en stämpel på sig som den som har en anhörig som är det till en missbrukare. Dvs en själv. Inte för att det inte stämmer. Tänker också på mig själv som anhörig till min mor som ju troligtvis hade en diagnos som aldrig kom i dagen. Tänker på att vi alla är anhöriga till människor i vår närhet när de har det tufft på ett eller annat sätt. Blir lättare så. Att se oss som människor som har anknytning, i bland nära, till varandra.

Det var en bra dag. Kul att få visa min vardagsmiljö för några familjemedlemmar. Att de är en del av mitt liv här också. Rent fysiskt.

Annars präglas livet av närheten till slutet. Av en epok. Kort sådan, men likväl en av de viktigaste och märkligaste. Lite "sista natten med gänget" känsla. Inte mindre märkligt blir det en genuin vårdag som idag. Solen har flödat.

Tuggar i mig de sista dagarna av brödernas gemenskap här på klostret. Om vi ses senare blir det en bonus. Men lever kvar i minnet kommer de att göra!

måndag 10 mars 2014

Två...




...veckor kvar. Eller egentligen mindre i praktiken. Fem eller sex nätter. Resten blir det permission av. Redo. Om man nu kan bli det. Så är jag det. Taggad och spänd. Som inför en tävling. Livets mästerskap. Där en del av grenarna är okända. Bygger på allmän träning och bred kompetens. Att tackla det oförutsägbara.

Har haft en bra helg. Pratat med gamla vänner som jag saknar. Vi ses sällan. Alltför sällan. Fokus driver mig stillsamt framöver. Harmoniskt fokus. Ting spretar inte lika mycket nu som för några veckor sedan. Insikten om kampernas olikhet och valet mellan att ta dem eller inte är tydligare.

Saknar en av mina bröder från klostret. Han avgick i fredags. Till sitt liv. Det riktiga. Efter "trehundratusenkronersstipendiet" på klostret B. Saknar honom som en inspiratör och ett bollplank. En lekfull realist. Få av dem.

torsdag 6 mars 2014

onsdag 5 mars 2014

V-cup langrenn...

...i Drammen. Målgang två kvarter bort. Emil kämpar just nu i kvartsfinalen. Märkligt med OS-folket på så nära avstånd. Efter några försök att delta vid sidan av kameradamen sydöst om kyrkan tog jag mina steg tillbaka till klostret. Sitter nu och ser förloppet framför TV:n. Trött dag idag. Har somnat fyra gånger sen i morse. Tar på krafterna att ligga på topp i den kognitiva divisionen. Ägnat de sista dygnen åt framtida jobbsituation. Ett spännande pussel som jag inte helt har lösningen på ännu.

Sen kväll. Natten väntar. Lyssnar på musik. Spelar schack. Tänker.

tisdag 4 mars 2014

Vaknar tidigt...




Gör det nu för tiden. Med eller utan alarm. Vill upp på morgonen. Och för all del, gärna ned igen. Men disciplinerar mig ofta till stående läge. Går lite i backspegeln. Ser tillbaka på vad som ser/har skett. Har sprinterhastighet på ett begynnande långdistanslöp. Inte konstigt att jag är trött. Söker vattenpassen i mitt liv. De som stabiliserar. Gör mig tung och planar ut när förändringarna lyfter mig högre än jag tål för tillfället.

Jag vet. Blir diffus och flummig i snacket. Men det är svårt att skriva från levern och rakt ut ibland. Av och till integritetslöst. Ibland bara svårt.

Frukost.



En vecka...

...utan inlägg. Tre veckor kvar på klostret. Tiden går nu ruskigt snabbt. Kanske lagom, kanske alltför snabbt. Träningsprylar på plats hemma. DET är skönt. Vet att jag har tillgång på kroppslig harmoni utan att behöva äntra dessa publika ställen med alltför hög och dålig musik. Lär mig om allt jag kommer över om kropp och hälsa. Näringsintag. Ersätter den tidigare passiviteten med aktivitet. Designar en förändring jag tror att jag kan leva med. Och framför allt VILL leva med. Har gått ner nästan tio kg på två månader utan att försöka. Träning och näringsintag har gjort sitt. Får se var det landar. Fokuserar hälsa.

Saknar utan darr på stämman det goda glaset med vin eller whiskyn en stormande höstkväll. Men det kommer när det kommer. Om det kommer.

Ska träffa arbetsgivare i morgon. Blir intressant när jag nu står med fast jobb utan "jobb". Får se vad de finner på.

söndag 23 februari 2014

Radiotystnad...

Går i tankeboxen.

Återkommer.

fredag 21 februari 2014

Att närma sig...

...slutet av en period. En intensiv period. Blir en slags sorgeprocess. Om fyra veckor är jag både starkare och svagare än de flesta jag har runt mig. Har en framtida arbetssituation som jag vet nix & noll om. Många spännande möjligheter och en del del gropar att snubbla i. Sånt som livet är. Bara mer medveten nu.

Ett av uttrycken som har varit är att "bli kamrat med sig själv". En ny input är "att ta för sig från översta hyllan". Vi delar erfarenheter och one-liners på klostret. Det mesta kommer från egna diktat. Egna erfarenheter eller kanske snarare ickeerfarenheter. En inombordslig klassresa som är satt igång. Fortsättning följer.

torsdag 20 februari 2014

Keops pyramid...


...kan stå som symbol för mycket. Lyssnat igenom texten som Mikael Wiehe skrev tidigt 70-tal. Den går het i lurarna genom Thåströms tappning. Är praktiskt mer än filosofisk och tänkande nu till dags. Konkret. Av och till förbannad. Tydlig. Ser brister och försonas med ofullkomligheten. Nästan varje dag säger folk att något har skett med mig. Utsidan skvallrar. Fem cm livrem på en månad. Mer stål i blicken. Leker med Smilla och Hulda. Beroende av skrot. Inte än. Men snart. Har ca 100 timmar terapisnack bak mig nu. I denna rundan. För dryga tio år sedan det dubbla under en två-årsperiod. Att våga ta emot livet.

Är på Saltkop. Njuter ett dygn med familj. Sol och någon minusgrad. Stillheten.

söndag 16 februari 2014

Trehundratusen...







...norska kronor drygt koster det att ha mig här. I tre månader. Tänker på det som ett stipendium jag fått av norska staten att under eget ansvar fritt utveckla mig själv. Få människor som i vuxen ålder får den friheten det ger. Bilden av trappsteg har förekommit här på huset. Att kliva upp ett steg i taget. Ta tid på sig. Se till att trappstegen är tillräckligt djupa för att det ska finnas chanser till vila på väg uppför. Alkoholen är en ytterst liten del av problematiken för många av oss. Vår utmaning ligger i varför vi har börjat självmedicinera. Vad som gör att vi tar till den sista utvägen. Hur kunde det gå så långt.

En av mina nya skjortor från i fredags sitter snyggt på. Den framhäver det jag tycker om hos mig själv. En gnutta stil. Lugn färg. Några intensiva prickar. Fin skärning. Känner vårluften utanför fönstret.

fredag 14 februari 2014

Badvattnet går...

...men barnet stannar. Har en extra intensiv process på G. Sju viktiga behandlingssamtal de sista två veckorna. För hela gruppen. Fascinerande med dynamik mellan människor. Plötsligt är det moget och bubblan brister.

Känner mig stark i kroppen. Skrotlyftandet gör skillnad. Njuter träningspassen. Det som jag tidigare såg som nördigt och nästan föraktade har blivit en passion.

Respekterar mig själv som människa. Är en snygg och smart man med potential för framtiden. Tar in luften i lungorna och sträcker ut ryggen. Känns ovant. Nästan genant. Jobbar på att tryggheten ska slå rot inuti. Den ensamma jäveln i magen, med livsångest och rädsla för framtiden, har fått en kamrat att dela rum med.

Är nykter. Hur länge det dröjer innan jag tar mig ett glas vin får framtiden utvisa. Det blir i alla fall inte detta år. Kanske aldrig. Det får framtiden berätta.

Det nybadade barnet fick som belöning fem nya skjortor när han passerade Carlings. Tvåhundrafyrtiofem kronor fattigare. Fem skjortor snyggare.

torsdag 13 februari 2014

onsdag 12 februari 2014

Var ligger...

...livet någonstans?

Är i en förändringsprocess. Det är vi alla. Jag är där. Allt ska genom skärseld. Renas till det hållbara.

Jobbar med rutiner. Alla. De små oväsentliga. De större och mer synliga. Alla har sin speciella plats. En operationssal blir inte bättre än hur den är städad. Oviktig blir viktig.

Ser att hålet kommer. Tomheten efter denna fyllnad. Ett aktivt arbete i en aktiv miljö. Stenhårt fokus. "Att vara här är jobb 24 timmar per dygn" sa en av behandlarna för ett tag sen. Sant. Mycket sant. Därför kommer hålet. Tomheten. Att få ett "vanligt" liv.

Bygger inifrån. Prövar att applicera husets terapeutiska behandlingsperspektivet på mitt inre. Stärka inte bara styrkan. Finna också de fulländade flödena. Flummigt. Eller bara extrem närvaro. Hårfin gräns.

Livets förändringar är som en bussresa på slingrande grusväg. Få sitter ner hela tiden. Vi reser oss för de som behöver sitta. En del sitter trots att de skulle må bra av att stå.

Att träna balansen i kurvorna.

Känns som att...

...det var flera dagar sen jag skrev senaste inlägget. Inte dryga tolv timmar. Beskriver nog hur mycket som sker i min lilla hjärna. Har läst igenom hela bloggen och granskat den med ögon av idag. Ett historiskt dokument som jag är enormt tacksam för att jag initierade och deltog i. Både dokumentet och själva innehållet. Att formulera mig har varit, och är fortfarande, en avgörande del i behandlingen för mig. Uttryck kräver tanke. Eftertanke.

Förstår tydligt och klart att det finns och har funnits människor i denna byggnad som jag kommer att bära med mig resten av livet. En del mycket nära hjärtat. En kommande saknad.

Har beställt skrot på nätet idag. Gummiöverdraget järn att pumpa med på egen hand när framtiden har blivit nu. Ett kroppsligt kosmos att vårda.

tisdag 11 februari 2014

Känsliga läsare...

...varnas för dagens andra inlägg. Att dela är att våga. Som en träning för psyket. En specificering av integriteten. Att skilja det privata från det som kan göras allmängiltigt. Prövar.

Mardröm...






...i natt. En sådan som varar mellan gångerna du är vaken. Där ting flyter samman. Hallucinogen karaktär. En mardröm som utspelar sig med min släkt. Eller statistsymboler. Jag är ansvarig. Orsaken. Folk är blodiga runt mig. Skadeskjutna. Arga. Aggressiva. Jag flyr. Hittas. Scenerna äger rum på min mors föräldragård. Jag finner skydd på en toalett. Glas krossas. Jag skär mig under fötterna. Folk tränger in i huset. Försvarar mig.

Paus

Tillbaka i drömmen. Är på flykt i min hemstad. Jagar efter fristäder. Släpar på min mor. Finner inte fram.

Paus

Åter på gården i Småland. Är ute i språngmarsch. Skriker ut smärta. Förstår inte varför jag blev syndabock. Min morbror ser mig i ögonen och ger mig en kram. Han skriker ut sin egen smärta ur sitt blodiga ansikte. Vi förenas.

Kapitulerar. Överger mig med sänkta vapen. Redo att dö. Tar ett gevär i min mun. Men det är ett Abrahamsoffer. En tillit till det inuti mig. Jag lämnar ifrån mig livets nycklar. Accepteras och blir hel. Oangripbar.

Med bultande hjärta av gammal skuld vaknar jag. Skulden är inte längre där. Bara min puls.

Offentliggör...

...bloggen idag. Lågmäldt. Öppnar den för google-sök. Länkar den från kekke.se. Innan dess en genomgång. Integritetsbehandling.

måndag 10 februari 2014

På väg...






...igen. Reser mycket. Tåg å buss. Kropp & själ. En vandring. Ett korståg. I kväll känner jag våren i luften. Men vet att vintern kommer tillbaka. Det gör den alltid. Tiden växlar beteende. Alltid. Jobbar på att rusta mig för såväl sommar som vinter. Alla årstider med sina utmaningar. Och med sin lycka!

Börjar bli bra i axeln igen. Tog 40 kg i knäböj idag. Njuter harmonin i lyftandet av vikter. Musklernas rytm. Samma rytm som finns när man flyter fram i kvällsrutinerna med H & S. När man flyter medströms och parerar för de värsta farorna. Ett socialt och pedagogiskt slalom. Njuter backen :)))

söndag 9 februari 2014

Tack...



















...för de sista veckornas kommentarer. Lever i en lite mer accelererad tillvaro nu än tidigare under vintern. Mår egentligen väldigt bra, samtidigt som det kommer upp saker som jag jobbar hårt med. Det är inte barabara å komma tillbaka till ett liv jag inte längre lever och ersätta det med ett nytt. Vanans förväntningar, både inifrån och utifrån, ger annan input. Handlar om en slags självstyrd och egenframkallad hjärntvätt i positiv bemärkelse. Varje handling granskas och ses över. Det orkar man ju självklart inte att genomföra hela tiden, men ambitionen är viktig. Vikten av att vila är också en del jag jobbar med. Vila innan man däckar. Rytmen och harmonin som gör att det svänger som en sensuell basgång.

Helgen har varit en av de mer lyckade i modern historia. Vardagens vackra hummande och några direkta insatser av mer ovanlig karaktär som får hemmet ett steg vidare i rätt riktning. Njuter också av stillheten här på klostret. Anlände för en knapp timma sedan. Har köket veckan som kommer. Ger två timmars arbete extra varje dag. En insats för kollektivet.

Söndag morgon...






...regnar bort. Få som tycker att regn på snö är attraktivt uteväder. Vi sällar oss och stannar inne en stund till. S och jag bakar scones. H ser på film och M letar efter mer sömn.

Pratade med en god vän på Skype i går. Nästan som att plötsligt höra det knacka på dörren och få besök som förr i tiden. När vi människor var stright analoga och bodde nära varandra. Såg varandras ansikten. Saknar den tiden. Den analoga. Realtidslösningar har sina fördelar. Man slipper gå till fotoaffären för att sen vänta en vecka för att få se bilderna man tog i går. Men å andra sidan. Vem har en fotobutik att gå till idag. Ett utdött släkte. Istället går vi till en mammoniserad butikskedja där försäljarna har graderad bonus på olika varor, vilket blir det som avgör vad du köper just denna vecka. Att jag oftast vet mer än någon försäljare, eftersom det har blivit ett lågstatusyrke i ett land med det allmänna målet att bli chef (i en annan butikskjedja).

Brände sconsen. Accepterar det och krafsar bort det svarta. Hade varit ganska frustrerad över en sådan detalj i ett tidigare liv. Nu registrerar jag tillståndet och njuter istället av att smoothie´n blev bra.


fredag 7 februari 2014

Intensiv vecka...



 Sker ting. Stupar i säng. Fortsättning följer!

tisdag 4 februari 2014

Fet värk...

...i axlar och nacke. Den typen som får en att bli ödmjuk för de dagar man inte har den. Livets goda dagar. De vi tar för givet. Tror att den har sina psykosomatiska grunder. Vi är komplexa varelser som bär på både psyke och fysik tätt knutet samman. Bägge gillar att göra varandra gällande. Oavsett jagets accept eller förnekande. Min banala tolkning av läget här och nu är i klartext: "Ta't lugnt!!"

Drömmer avancerat oxå. Ren mental akrobatik. Sociala sammankomster av aldrig skådad art. Bergman och Norén skulle gillat läget.

Hade en spännande gruppsession idag. Om de sociala relationerna i våra liv. Jag pratade om er...! Ni är ju en del av mitt liv. Och jag en del av just ditt. Eftersom du faktiskt läser denna mening just nu. Att se var människor finns i ens liv. Geografiska och mentala avstånd. Inte alltid de samma längderna på de två. Vad "...aniahanna!" har betytt för mig. Att möta er på ett gammalt/nytt sätt. Formulera mig på ett privatprofessionellt plan. Leva inifrån och ut.

Har fått lite olika tankar tillbaka på ...aniahanna's framtid. Offentlig/privat.

Tänker vidare. Tränar musklerna. Skärper sinnen.

måndag 3 februari 2014

7 veckor...

...har gått här på tredje våningen. Sju veckor kvar med start idag. En slags halvtidsvila utan att stoppa klockan. Reflexion. Andas dessa dryga femtio kubikmeter luft som jag vistas i just nu. En nästan förkrossande (förlösande) tystnad bortsett från enstaka bil på lokalgatan utanför. Strävar mot insikt, eftertanke, skönhet och handling.

Har ett muskelfäste som protesterar. Annars börjar jag bli beroende av vikter. Att känna musklernas harmoni i en belastad rörelse. Trodde aldrig att det skulle vara något för mig. Men ser på det som en slags fysisk meditation. Fokus.

Livets resa...

...fortsätter. Måndag morgon. Nytt rum. Nya möjligheter. Det var en tuff söndags kväll. Inga konstiga saker. Bara det som vi alla människor är med om. En släng av existensiell ångest för å uttrycka mig slarvigt. Botade den med tre actionfilmer och femton koppar te. Somnade sött till en ljudbok.

lördag 1 februari 2014

Tangent nr tre...



...är ett övergångsställe som vi undviker. Den frustrerande katalogiseringsbristens varumärke. En slags twilight zone.

Första position är nykterist, avholdsman, icke-brukare. Tydlig och klar grupp av människor. Använder inte alkohol. Punkt. Slut.

Andra position är brukare. Människor som använder alkohol på ett sätt som inte är dysfunktionellt. Där börjar vi bli otydliga. Var går gränsen för vad som är dysfunktionellt. Är den beroende av kultur? Geografisk och social tillhörighet... Ålder? Nu börjar frågorna dyka upp.

Fjärde position är också definitionsmässigt intressant. Den bygger på att bruk av alkohol alltid är förbundet med dysfunktionalitet. Bruk är inte möjligt. Alternativet är missbruk eller, som en utväg, tillbaka till ruta ett; icke-bruk. Möjligheten att återgå till Position nummer två är förbrukad.

Så återstår då tredje position. Ett limbo mellan tvåan och fyran. Ett ingenmansland fyllt av många människor.



Man räknar med att var tionde människa har ett problematiskt förhållande till alkohol i Sverige. Plus minus lär det kunna vara detsamma i de nordiska grannländerna. Vi har alltså en ganska stor grupp människor som kan gå bägge vägar. Återvända till bruk. Utveckla kroniskt missbruk. Nu börjar det bli spännande. Var finns vi människor, räknat på denna skala? De som står oss närmst. Kollegor och släkt. Grannar och föräldrar till våra barns kompisar. Och bryr vi oss egentligen om det...
Är 365 flaskor med vin jämt fördelade ut över året till middagsmaten bättre eller sämre än motsvarande mängd ren alkohol en gång i veckan. Skapar vi oss privata regler och myter för att dölja vår innersta sårbarhet?

Slarvigt uttryckt sa en av mina bröder: "Alkoholism är en av de få dödliga sjukdomarna som du kan bli frisk från."

Utan att dra linan längre så tycker jag det blir spännande när vi går lite djupare in i begreppen som svävar som spöken kring tabuämnet alkohol. Spännande för det att svaret inte längre är svart/vitt. Att människor fortfarande får vara människor. Att förutsägbarheten åter en gång får vika för att vi människor har ett val och en vilja.


fredag 31 januari 2014

Ny helg...

...och samma barn. Fantastiska kryp som berikar min värld! Sliten efter en intensiv fredag med byte av inackordering. Numera 20 kvm vilket nästan är en fördubbling. Har en mysig lya i klostret rätt och slätt.

För övrigt är det smart att inte låta katterna urinera på dunjackan. Har, efter en kemtvätt, en månads "ta-bort-lukt"-preparering samt tre timmar i tvättmaskin och sex timmar i torktumlare, fått ett resultat som jag hoppas inte möglar bort inifrån.