Ny helg...

...och samma barn. Fantastiska kryp som berikar min värld! Sliten efter en intensiv fredag med byte av inackordering. Numera 20 kvm vilket nästan är en fördubbling. Har en mysig lya i klostret rätt och slätt.

För övrigt är det smart att inte låta katterna urinera på dunjackan. Har, efter en kemtvätt, en månads "ta-bort-lukt"-preparering samt tre timmar i tvättmaskin och sex timmar i torktumlare, fått ett resultat som jag hoppas inte möglar bort inifrån.

Klockan 15:27...

Fotografiskt bevis...

Funderar på...

...att släppa sidan loss. Att dela detta med omvärlden utan begränsningar. Ting tar tid och mognad är en process. Ser på Smilla som nu vågar att gå utan att hålla sig i något. Länge har hon tränat både sina muskler och sitt psyke till att bokstavligen "våga stå på egna ben".

Vet inte om det blir så. Vet heller inte om det är en klok beslutning. Texterna behöver å gås igenom. Kanske saneras. För er läsares del är det kanske kommentarer ni vill ta bort. Eller så klarar hela bloggen att offentliggöras som den är. Tror ju inte att det blir någon direkt rusning till sidan min. Det handlar nog mer om mig själv som person och vad jag accepterar är en allmän del av mig själv. Märker ju inte minst att jag skriver mer och mer allmängiltiga ting och mindre specifika och självutlämnande. Att det som för två månader sen var en kris nu kan ses i ljuset av en framgång och på så sätt bli en styrka inte alla människor har eller en resa inte alla får uppleva. Ni som känner mig gott vet ju vad jag menar och hur jag fungerar. Tog för övrigt skägget strax efter midnatt och efter ett tidigt besök på Statoil innan frukost för å köpa batterier fick jag trimmern till å ge mig ett nytt skalleper-approach. Förändring behöver ibland bli visuell.

Ska fundera på saken. Idag är det för övrigt årsmöte med jobbet. Föreningen ska läggas ned och uppslukas av en större, vackrare och mer effektiv sådan. Vi får se om och hur det ska gå till. Förändringar tar tid!

Tisdag morgon...

Ny kväll...

...med mina barn. Känner av ett lugn och en simultankapacitet. Förnöjd. En närhet till livets viktiga byggklossar för framtiden. Utan de mjuka små blir det ingen morgondag.

"Ett uppdrag att vara med som lots. Visa på de farligaste grunden. Guida när dimman ligger tät. Ta paus när det behövs."

Ord travesterade ur Lars H Gustafssons "Barnapappa". De har varit och är fortsatt följeslagare i min tanke om människor. Framför allt små människor.

Om livets sura...

...tillfällen. Att formulera sig till det yttersta av kapaciteten. Känna tangenternas flow genom fingertopparnas sensorer.

Åsså blir det borta. Strömmen är slut. Närvaron fokuserad på produktion. Inte backup.

Ni får aldrig läsa det fantastiska. Bara veta hur bra det var. Bland det bästa jag skrivit. Sån är det!

Stasjonstorget...

... mötte mig med ljus och fägring stor när jag kom hem. Lyssnat på Finn Skårderud i fullsatt sal på Rudolf Steinerskolen på Nesodden. En av Norges mest välkända psykiater. Har en 51 sidor lång CV på sin hemsida. Trots det hade han en sällsynt förmåga att på ett sakligt och ytterst professionellt sätt förmedla ett av psykologins grundperspektiv.

Mentalisering.

Vår närvaro i oss själva. Närvaro tillsammans med andra. Att det betyder något när vi speglar oss i omgivningen. Nyfikenheten och ödmjukhetens viktighet i vissheten om att vår bild av världen bara är en bild. Verkligheten lever utanför denna samling av bilder vi som kollektiv bär på.

Tunga saker att suga länge på.

Lät föredraget glida ner som en bättre middag. Njuter fortsatt av eftersmaken. Tål att sova på.

Mentalisering...

Terapeutiskt samtal...

...med min primärkontakt. Hon är bra. Låter mig prata till punkt. Kommer med input. Vränger och vrider. Med grund. Men låter mig komma fram till ting själv. Mindre och mindre fokus på alkohol. Mer och mer fokus på bakomliggande orsaker. "Varför dricker Jeppe?"

På förmiddagens gruppsamtal var temat "behov". Vad vi människor behöver i vårt liv för att må bra. Vad kan vi förändra. Vad är gamla behov. En renoveringsakt. Att befria oss från det onda.

Det som vi har pålagt oss själva för att passa in. Bekräftandes att vi är en oljad länk i samhällets mekanismer. Att vara den som inte säger ifrån utan tiger still.

Arbetar stillsamt med att skapa mig ett gott ego. Ett inre själv som ger vidare av överflöd. Inte av plikt.

Drammens bibliotek...

Kleivveien...

Måndag kväll...

Ugnsbakad potatis...

...med sojakorv/halloumi och spenatsås. Nu äter minsta gardet glass. Jag njuter av att klara att vara pappa till två barn och fixa det praktiska med mat och läggning. En simultankapacitet jag inte haft tillgång till på länge. Det handlar om att skruva ner tempot och se vad som har värde här i livet.

Oslo...

...har fått besök av mig. Stressade hårt i Drammen och hann inte sätta mig innan tåget avgick. Tog lite bilder och satte mig med dem i Ps.

Fick gjort det jag skulle inne i Oslo och styrde hemåt. Såg en man med eldrött åtallasidorstående hår. Utan strumpor och påtejpade sulor på fötterna. Såg kall ut mitt i snön. Köpte kaffe och bulle och gick tillbaka till honom. Han var inte helt tacksam. Ville köpa sitt kaffe själv och kastade bulle och kopp med innehåll efter mig.

Förr hade jag nog blivit irriterad och frustrerad. Nu tänkte jag snabbt och stillsamt att han hade nog en grund till att han gjorde det han gjorde. Även den mest ologiska handling kan ha mening och värde.

Nere på perrongen började jag granska körkortet mitt. Det ska ju lämnas in snart för omhändertagande. Dispans ska sökas och om typ tre år kan det vara fullvärdigt mitt igen. En norsk variant har jag fått höra. Får inte ha kvar mitt svenska. Det fascinerande med mitt lilla rosa plastkort var dock att på baksidan av kortet upptäcka att jag inte längre får köra buss och lastbil. Har glömt att förnya det vid 45 års ålder...

Tar det som ett tecken. Kan luta mig tillbaka och glömma tankarna och drömmarna på att skaffa husbuss eller något liknande. Skulle längtan och behovet likväl finnas där tillräckligt mycket en dag så är det väl bara till att fixa ny lapp.

Ytterligare...

...en helg i ryggen. Fick en mixer att hämta ut på posten i går. Efterlängtad manick. Har saknat den förra sen den gick i pension för fyra år sedan. Den här har hästkrafter som ska smootha det mesta. Spännande kökskonster framöver.

Annars saknar jag redan kvinna och barn. Ser dem igen i morgon kväll. M ska finna sitt inre och jag ska vara närvarande pappa.

Eftertanke...

Sex veckor...

...igår sedan jag kom i på klostret med promille. Lång tid. Och kort tid. Har ett preliminärt slutdato på vistelsen här den 21 mars.

Idag ska jag träffa Fagforbundet. Representanter från Fylke Oslo. Alltså de som är ett steg upp i hierarkin. Som inte tagit kontakt sedan den 29 maj för att höra hur det går med den sjukskrivne. De har ju för så vitt inget arbetsgivaransvar. Men kanske kunde ett intresse för deras representant i en stadsdel i Oslo med 1500 anställda vara på sin plats. Inser att skomakarens barn än idag går utan skor...

För övrigt är det varning för snö. Metervis, om man få tro en del spådomar. Tar det med ro och ser vad som sker med den saken.

Och till er som funderar. Smilla har en liten ögoninfektion. Inte värre än så :))

Närvaro...

Långt samtal...

...med en kollega på jobbet. Kan både känna saknad efter ett vanligt liv och befriande perspektiv till den hets som präglade vardagen för ett år sedan. Att gå ut av sitt liv och värdera det mer objektivt. Nästan en omöjlighet för de flesta. Dessvärre. Ett slöseri med resurser, detta med att jaga utan att se det egentliga målet. Vad som är viktigt i samhället. Och i det egna livet.

Fartblindheten. Detta milleniums största hot. Om inte på alla, så på många plan.

Innesittardag...

...idag. Blir så trots intentioner. Ibland. Kökstjänst denna veckan. Står upp mitt i natten, dvs klockan sju. Sätter på kaffe, tar en dusch och ställer fram frukost till kompaniet.

Märkligt att bo i kollektiv med sju andra män jag aldrig träffat tidigare och troligen aldrig kommer att se senare i livet. Det enda vi har gemensamt här på tredje våningen är att vi prövar att komma fram till ett liv utan missbruk.

En del har det svårare än andra. Ålder och status i livet är olika. Likaså karriären på väg hit. En del har varit både här och på andra hak med samma mål. Och misslyckats. För andra är det första gången. Som för mig. Vägen till målet går olika vägar och målet definieras med olika ord.

Men i morgon sitter vi tillsammans vid frukostbordet och ser fram mot en ny dag i ett snöfyllt Drammen.

En givande...

...helg med familjen. En av de bättre på mycket lång tid. I bland blir det så. Riktigt bra alltså. Trots IKEA och Sandvika Storsenter klarade vi oss igenom den snitslade banan med väl godkänt i betyg. Nu njuter jag goda minnen och livsnärvarons sötma.

Har tagit med mig cykeln hit till Drammen. Dubbdäcken ligger än så länge under sängen. Ute närmar sig termometern tvåsiffrig kyla. Goosen, som en av katterna behagade att uträtta ärenden på, ligger och torkar efter sanering. Hoppas vintern är vacker några dagar till.

Pizza...

2 km...

...på 12:05. Det går utför med mig. Tiden på löpbandet minskar!

Inte för att det är ett mål, men dock en jämförelse, var jag i 1985 ung, vacker och vältränad. Då sprang jag mitt första och hitintills enda marathon på Stockholms gator. Varje kilometer av alla de 42 var då ca en minut snabbare per kilometer än vad de två kilometrarna var idag var för sig. 

Som sagt var, INTE ett mål. Snarare en bild på mänskligt förfall. Det helt naturliga som har med den fysiska åldern att göra. Att jag sen har påskyndat tidsökningen per kilometer med osunt leverne funderar jag mer på. DET vill jag göra något med. Sett med andra glasögon så har jag nästan halverat min "2 km-tid" de senaste 32 dagarna... !!

Promenad...

...genom fashionabla kvarter och skabbiga ruckel. Målet mitt är Europris. Letar efter en viss typ av matboxar.

Pulsklockan på armen. Prövar att hålla farten. Lite tunt klädd. Måste stanna och exponera på vägen. Ser bilder lite överallt nu förtiden. Flanörfotograferandet har tagit fart igen. Staden är fylld av arkitektoniska wannabees.

Två gånger två timmar med samtal i dag. Var en trasa efter det. I tillägg mina egna tankar efteråt. Bra att få upp pulsen i såna lägen. Känna vind och regn mot huden. Hastande framåt insvept i mörker.

Klockan är midnatt om trettio sekunder. Har fått tolv timmars sömn de senaste femtiotvå. Börjar bli van vid å inte få sova. Hittade för övrigt flugan död i dag. Låg platt som en pannkaka på golvet i ett hörn. Märkligt. Första gången i mitt liv jag fått en personlig relation till en fluga. Om man nu kan ha det. Saknar surrandet. Har fått iTunes å snurra så det får bli Ane Brun i stället.

Återigen...

...en svårsoven begynnelse på natten. Dagen har varit intensiv. Gruppmöten varje förmiddag. Måndag till fredag. Två timmar. Träning. En timma. Lunch och sen nytt möte eller ut en sväng för att få luft och ljus. Gemensamt ansvar för att tredje våningen ser ren och fräsch ut. Middag.

Egen tid fyller jag utan problem. Ibland fylls jag av känslan av ett kvasiliv. En förberedelse för det verkliga livet. Svårt att koppla ner. Nätverket bak ögonen surrar på. Tankar tänks.

Har inte sett flugan på snart två dygn. Kanske ville den ha mer likasinnat sällskap. En lekkamrat.

Ser på en dokumentär om amerikanska soldater i landet "Taliban". Ett krig. Vi människor är bra på det. Kriga mot varandra. Och inte minst mot oss själva. Kriget inombords.

Snön faller...

Nattens modeller...

Endast tomten...

...är vaken.

Flugan försvann till bättre jaktmarker efter någon timma. Sen var jag ensam med en film. Spännande att vara klarvaken en hel natt utan tillstymmelse till trötthet. Typ trettio år sedan jag var med om det sist.

Om sex minuter ringer frukostbjällran och som den trofasta manliga ko jag är lunkar jag med slängande huvud mot köksregionerna.

Mitt i natten...

...när jag äntligen börjat få tro på att snart kommer sömnen. Då begynner den. Flaxande och surrande. Vill ut i natten. Dofta, flyga, leva. Årets första fluga.

Vad ska man tro. Tänker att den liksom jag inte får sova. Säkert längtar den efter kogödsel. Eller annat godis. Den sover vart fall inte. Helt säkert.

"Ny dag...

...nya insatser."

"Solen skiner alltid bakom molnen."

"Upp med hakan, det går över tills du gifter dig."

Många är de kitschiga repliker som svävar mellan oss människor vid de mest lämpliga och olämpliga tillfällen. Men för att se lite krasst på det faktiska innehållet så är det ju ofta en gnutta sanning i de och i tillägg välmenta.

Alla tre ovanstående faller i nytt ljus för mig efter den höst som har vart. Att gå sig ner på ett sätt som jag hade trott mig vara för god till. Att känna så fysiskt på mänskligt likavärde. Att se den dagliga kampen i andras liv på så nära håll. Att ödmjukheten har fått ett nytt ansikte.

Det finns många "att". Du har säkert dina egna. Inga är fel. Ej heller rätt. Bara dina.

Själv återvänder jag till klostret om några timmar efter en spännande helg hemma.

12 år...

...sedan båten avgick från Nynäshamn. Det var på den tiden som jag var först ombord och letade upp en trappa jag kunde sova inunder på den dryga sex timmar långa färden genom nattligt hav. Med mig hade jag J&D. Vi hade tillsammans med mannen från Stånga hyrt en stuga på Fårö. När vi installerat oss fick vi oväntat besök. Ett ungt par som ville dela sovplats med oss. Resten är historia.