Radiotystnad...

Går i tankeboxen.

Återkommer.

Att närma sig...

...slutet av en period. En intensiv period. Blir en slags sorgeprocess. Om fyra veckor är jag både starkare och svagare än de flesta jag har runt mig. Har en framtida arbetssituation som jag vet nix & noll om. Många spännande möjligheter och en del del gropar att snubbla i. Sånt som livet är. Bara mer medveten nu.

Ett av uttrycken som har varit är att "bli kamrat med sig själv". En ny input är "att ta för sig från översta hyllan". Vi delar erfarenheter och one-liners på klostret. Det mesta kommer från egna diktat. Egna erfarenheter eller kanske snarare ickeerfarenheter. En inombordslig klassresa som är satt igång. Fortsättning följer.

Keops pyramid...

...kan stå som symbol för mycket. Lyssnat igenom texten som Mikael Wiehe skrev tidigt 70-tal. Den går het i lurarna genom Thåströms tappning. Är praktiskt mer än filosofisk och tänkande nu till dags. Konkret. Av och till förbannad. Tydlig. Ser brister och försonas med ofullkomligheten. Nästan varje dag säger folk att något har skett med mig. Utsidan skvallrar. Fem cm livrem på en månad. Mer stål i blicken. Leker med Smilla och Hulda. Beroende av skrot. Inte än. Men snart. Har ca 100 timmar terapisnack bak mig nu. I denna rundan. För dryga tio år sedan det dubbla under en två-årsperiod. Att våga ta emot livet.

Är på Saltkop. Njuter ett dygn med familj. Sol och någon minusgrad. Stillheten.

Trehundratusen...

...norska kronor drygt koster det att ha mig här. I tre månader. Tänker på det som ett stipendium jag fått av norska staten att under eget ansvar fritt utveckla mig själv. Få människor som i vuxen ålder får den friheten det ger. Bilden av trappsteg har förekommit här på huset. Att kliva upp ett steg i taget. Ta tid på sig. Se till att trappstegen är tillräckligt djupa för att det ska finnas chanser till vila på väg uppför. Alkoholen är en ytterst liten del av problematiken för många av oss. Vår utmaning ligger i varför vi har börjat självmedicinera. Vad som gör att vi tar till den sista utvägen. Hur kunde det gå så långt.

En av mina nya skjortor från i fredags sitter snyggt på. Den framhäver det jag tycker om hos mig själv. En gnutta stil. Lugn färg. Några intensiva prickar. Fin skärning. Känner vårluften utanför fönstret.

Badvattnet går...

...men barnet stannar. Har en extra intensiv process på G. Sju viktiga behandlingssamtal de sista två veckorna. För hela gruppen. Fascinerande med dynamik mellan människor. Plötsligt är det moget och bubblan brister.

Känner mig stark i kroppen. Skrotlyftandet gör skillnad. Njuter träningspassen. Det som jag tidigare såg som nördigt och nästan föraktade har blivit en passion.

Respekterar mig själv som människa. Är en snygg och smart man med potential för framtiden. Tar in luften i lungorna och sträcker ut ryggen. Känns ovant. Nästan genant. Jobbar på att tryggheten ska slå rot inuti. Den ensamma jäveln i magen, med livsångest och rädsla för framtiden, har fått en kamrat att dela rum med.

Är nykter. Hur länge det dröjer innan jag tar mig ett glas vin får framtiden utvisa. Det blir i alla fall inte detta år. Kanske aldrig. Det får framtiden berätta.

Det nybadade barnet fick som belöning fem nya skjortor när han passerade Carlings. Tvåhundrafyrtiofem kronor fattigare. Fem skjortor snyggare.

Skamarken...

Var ligger...

...livet någonstans?

Är i en förändringsprocess. Det är vi alla. Jag är där. Allt ska genom skärseld. Renas till det hållbara.

Jobbar med rutiner. Alla. De små oväsentliga. De större och mer synliga. Alla har sin speciella plats. En operationssal blir inte bättre än hur den är städad. Oviktig blir viktig.

Ser att hålet kommer. Tomheten efter denna fyllnad. Ett aktivt arbete i en aktiv miljö. Stenhårt fokus. "Att vara här är jobb 24 timmar per dygn" sa en av behandlarna för ett tag sen. Sant. Mycket sant. Därför kommer hålet. Tomheten. Att få ett "vanligt" liv.

Bygger inifrån. Prövar att applicera husets terapeutiska behandlingsperspektivet på mitt inre. Stärka inte bara styrkan. Finna också de fulländade flödena. Flummigt. Eller bara extrem närvaro. Hårfin gräns.

Livets förändringar är som en bussresa på slingrande grusväg. Få sitter ner hela tiden. Vi reser oss för de som behöver sitta. En del sitter trots att de skulle må bra av att stå.

Att träna balansen i kurvorna.

Känns som att...

...det var flera dagar sen jag skrev senaste inlägget. Inte dryga tolv timmar. Beskriver nog hur mycket som sker i min lilla hjärna. Har läst igenom hela bloggen och granskat den med ögon av idag. Ett historiskt dokument som jag är enormt tacksam för att jag initierade och deltog i. Både dokumentet och själva innehållet. Att formulera mig har varit, och är fortfarande, en avgörande del i behandlingen för mig. Uttryck kräver tanke. Eftertanke.

Förstår tydligt och klart att det finns och har funnits människor i denna byggnad som jag kommer att bära med mig resten av livet. En del mycket nära hjärtat. En kommande saknad.

Har beställt skrot på nätet idag. Gummiöverdraget järn att pumpa med på egen hand när framtiden har blivit nu. Ett kroppsligt kosmos att vårda.

Känsliga läsare...

...varnas för dagens andra inlägg. Att dela är att våga. Som en träning för psyket. En specificering av integriteten. Att skilja det privata från det som kan göras allmängiltigt. Prövar.

Mardröm...

...i natt. En sådan som varar mellan gångerna du är vaken. Där ting flyter samman. Hallucinogen karaktär. En mardröm som utspelar sig med min släkt. Eller statistsymboler. Jag är ansvarig. Orsaken. Folk är blodiga runt mig. Skadeskjutna. Arga. Aggressiva. Jag flyr. Hittas. Scenerna äger rum på min mors föräldragård. Jag finner skydd på en toalett. Glas krossas. Jag skär mig under fötterna. Folk tränger in i huset. Försvarar mig.

Paus

Tillbaka i drömmen. Är på flykt i min hemstad. Jagar efter fristäder. Släpar på min mor. Finner inte fram.

Paus

Åter på gården i Småland. Är ute i språngmarsch. Skriker ut smärta. Förstår inte varför jag blev syndabock. Min morbror ser mig i ögonen och ger mig en kram. Han skriker ut sin egen smärta ur sitt blodiga ansikte. Vi förenas.

Kapitulerar. Överger mig med sänkta vapen. Redo att dö. Tar ett gevär i min mun. Men det är ett Abrahamsoffer. En tillit till det inuti mig. Jag lämnar ifrån mig livets nycklar. Accepteras och blir hel. Oangripbar.

Med bultande hjärta av gammal skuld vaknar jag. Skulden är inte längre där. Bara min puls.

Offentliggör...

...bloggen idag. Lågmäldt. Öppnar den för google-sök. Länkar den från kekke.se. Innan dess en genomgång. Integritetsbehandling.

På väg...

...igen. Reser mycket. Tåg å buss. Kropp & själ. En vandring. Ett korståg. I kväll känner jag våren i luften. Men vet att vintern kommer tillbaka. Det gör den alltid. Tiden växlar beteende. Alltid. Jobbar på att rusta mig för såväl sommar som vinter. Alla årstider med sina utmaningar. Och med sin lycka!

Börjar bli bra i axeln igen. Tog 40 kg i knäböj idag. Njuter harmonin i lyftandet av vikter. Musklernas rytm. Samma rytm som finns när man flyter fram i kvällsrutinerna med H & S. När man flyter medströms och parerar för de värsta farorna. Ett socialt och pedagogiskt slalom. Njuter backen :)))

Tack...

...för de sista veckornas kommentarer. Lever i en lite mer accelererad tillvaro nu än tidigare under vintern. Mår egentligen väldigt bra, samtidigt som det kommer upp saker som jag jobbar hårt med. Det är inte barabara å komma tillbaka till ett liv jag inte längre lever och ersätta det med ett nytt. Vanans förväntningar, både inifrån och utifrån, ger annan input. Handlar om en slags självstyrd och egenframkallad hjärntvätt i positiv bemärkelse. Varje handling granskas och ses över. Det orkar man ju självklart inte att genomföra hela tiden, men ambitionen är viktig. Vikten av att vila är också en del jag jobbar med. Vila innan man däckar. Rytmen och harmonin som gör att det svänger som en sensuell basgång.

Helgen har varit en av de mer lyckade i modern historia. Vardagens vackra hummande och några direkta insatser av mer ovanlig karaktär som får hemmet ett steg vidare i rätt riktning. Njuter också av stillheten här på klostret. Anlände för en knapp timma sedan. Har köket veckan som kommer. Ger två timmars arbete extra varje dag. En insats för kollektivet.

Söndag morgon...

...regnar bort. Få som tycker att regn på snö är attraktivt uteväder. Vi sällar oss och stannar inne en stund till. S och jag bakar scones. H ser på film och M letar efter mer sömn.

Pratade med en god vän på Skype i går. Nästan som att plötsligt höra det knacka på dörren och få besök som förr i tiden. När vi människor var stright analoga och bodde nära varandra. Såg varandras ansikten. Saknar den tiden. Den analoga. Realtidslösningar har sina fördelar. Man slipper gå till fotoaffären för att sen vänta en vecka för att få se bilderna man tog i går. Men å andra sidan. Vem har en fotobutik att gå till idag. Ett utdött släkte. Istället går vi till en mammoniserad butikskedja där försäljarna har graderad bonus på olika varor, vilket blir det som avgör vad du köper just denna vecka. Att jag oftast vet mer än någon försäljare, eftersom det har blivit ett lågstatusyrke i ett land med det allmänna målet att bli chef (i en annan butikskjedja).

Brände sconsen. Accepterar det och krafsar bort det svarta. Hade varit ganska frustrerad över en sådan detalj i ett tidigare liv. Nu registrerar jag tillståndet och njuter istället av att smoothie´n blev bra.

Intensiv vecka...

 Sker ting. Stupar i säng. Fortsättning följer!

Fet värk...

...i axlar och nacke. Den typen som får en att bli ödmjuk för de dagar man inte har den. Livets goda dagar. De vi tar för givet. Tror att den har sina psykosomatiska grunder. Vi är komplexa varelser som bär på både psyke och fysik tätt knutet samman. Bägge gillar att göra varandra gällande. Oavsett jagets accept eller förnekande. Min banala tolkning av läget här och nu är i klartext: "Ta't lugnt!!"

Drömmer avancerat oxå. Ren mental akrobatik. Sociala sammankomster av aldrig skådad art. Bergman och Norén skulle gillat läget.

Hade en spännande gruppsession idag. Om de sociala relationerna i våra liv. Jag pratade om er...! Ni är ju en del av mitt liv. Och jag en del av just ditt. Eftersom du faktiskt läser denna mening just nu. Att se var människor finns i ens liv. Geografiska och mentala avstånd. Inte alltid de samma längderna på de två. Vad "...aniahanna!" har betytt för mig. Att möta er på ett gammalt/nytt sätt. Formulera mig på ett privatprofessionellt plan. Leva inifrån och ut.

Har fått lite olika tankar tillbaka på ...aniahanna's framtid. Offentlig/privat.

Tänker vidare. Tränar musklerna. Skärper sinnen.

7 veckor...

...har gått här på tredje våningen. Sju veckor kvar med start idag. En slags halvtidsvila utan att stoppa klockan. Reflexion. Andas dessa dryga femtio kubikmeter luft som jag vistas i just nu. En nästan förkrossande (förlösande) tystnad bortsett från enstaka bil på lokalgatan utanför. Strävar mot insikt, eftertanke, skönhet och handling.

Har ett muskelfäste som protesterar. Annars börjar jag bli beroende av vikter. Att känna musklernas harmoni i en belastad rörelse. Trodde aldrig att det skulle vara något för mig. Men ser på det som en slags fysisk meditation. Fokus.

Livets resa...

...fortsätter. Måndag morgon. Nytt rum. Nya möjligheter. Det var en tuff söndags kväll. Inga konstiga saker. Bara det som vi alla människor är med om. En släng av existensiell ångest för å uttrycka mig slarvigt. Botade den med tre actionfilmer och femton koppar te. Somnade sött till en ljudbok.

Tangent nr tre...

...är ett övergångsställe som vi undviker. Den frustrerande katalogiseringsbristens varumärke. En slags twilight zone.

Första position är nykterist, avholdsman, icke-brukare. Tydlig och klar grupp av människor. Använder inte alkohol. Punkt. Slut.

Andra position är brukare. Människor som använder alkohol på ett sätt som inte är dysfunktionellt. Där börjar vi bli otydliga. Var går gränsen för vad som är dysfunktionellt. Är den beroende av kultur? Geografisk och social tillhörighet... Ålder? Nu börjar frågorna dyka upp.

Fjärde position är också definitionsmässigt intressant. Den bygger på att bruk av alkohol alltid är förbundet med dysfunktionalitet. Bruk är inte möjligt. Alternativet är missbruk eller, som en utväg, tillbaka till ruta ett; icke-bruk. Möjligheten att återgå till Position nummer två är förbrukad.

Så återstår då tredje position. Ett limbo mellan tvåan och fyran. Ett ingenmansland fyllt av många människor.

Man räknar med att var tionde människa har ett problematiskt förhållande till alkohol i Sverige. Plus minus lär det kunna vara detsamma i de nordiska grannländerna. Vi har alltså en ganska stor grupp människor som kan gå bägge vägar. Återvända till bruk. Utveckla kroniskt missbruk. Nu börjar det bli spännande. Var finns vi människor, räknat på denna skala? De som står oss närmst. Kollegor och släkt. Grannar och föräldrar till våra barns kompisar. Och bryr vi oss egentligen om det...
Är 365 flaskor med vin jämt fördelade ut över året till middagsmaten bättre eller sämre än motsvarande mängd ren alkohol en gång i veckan. Skapar vi oss privata regler och myter för att dölja vår innersta sårbarhet?

Slarvigt uttryckt sa en av mina bröder: "Alkoholism är en av de få dödliga sjukdomarna som du kan bli frisk från."

Utan att dra linan längre så tycker jag det blir spännande när vi går lite djupare in i begreppen som svävar som spöken kring tabuämnet alkohol. Spännande för det att svaret inte längre är svart/vitt. Att människor fortfarande får vara människor. Att förutsägbarheten åter en gång får vika för att vi människor har ett val och en vilja.