...livet någonstans?
Är i en förändringsprocess. Det är vi alla. Jag är där. Allt ska genom skärseld. Renas till det hållbara.
Jobbar med rutiner. Alla. De små oväsentliga. De större och mer synliga. Alla har sin speciella plats. En operationssal blir inte bättre än hur den är städad. Oviktig blir viktig.
Ser att hålet kommer. Tomheten efter denna fyllnad. Ett aktivt arbete i en aktiv miljö. Stenhårt fokus. "Att vara här är jobb 24 timmar per dygn" sa en av behandlarna för ett tag sen. Sant. Mycket sant. Därför kommer hålet. Tomheten. Att få ett "vanligt" liv.
Bygger inifrån. Prövar att applicera husets terapeutiska behandlingsperspektivet på mitt inre. Stärka inte bara styrkan. Finna också de fulländade flödena. Flummigt. Eller bara extrem närvaro. Hårfin gräns.
Livets förändringar är som en bussresa på slingrande grusväg. Få sitter ner hela tiden. Vi reser oss för de som behöver sitta. En del sitter trots att de skulle må bra av att stå.
Att träna balansen i kurvorna.
Vad fyller vi våra 'vanliga' liv med? Hur många av oss förstår att varje dag, varje timma som går, de facto, är livet. Hur gör man för att fylla det med.......liv. Ett rikt liv att se tillbaka på med glädje och stolthet när vi en dag sitter där. Du är inte ensam i din undran. Vi skulle alla behöva stå ganska länge i bussen. Björn
SvaraRaderaTack för ord Björn!
SvaraRadera