Tack...

...till er alla! Och då menar jag det. Födelseförloppet har varit långvarigt och komplicerat. Då är det fint med medvind från dem man tycker om. I detta 143:e inlägg lämnar jag med blandade känslor detta utrymme av tankar, bilder & kommentarer. Otroliga 3500 besök av er på drygt 100 dagar. Vintern har passerat och grönbetet står på lur. Vardagens små och stora väntar runt hörnet och spännande ska det bli. Tar med mig mer lärdom och erfarenhet än jag trodde det vara möjligt att skaffa på så kort tid.

Om livet. Om människor. Om kärleken.


Tack!!!

"Det förflutna, det är väl det som är allas vår lilla bitch. Men man lär sig hantera det, och man lär sig å leva med det."
[Ettor & nollor 2014-02-02, 06:07-06:17]

...sen ska vi ha en jävla respekt för det där monstret som vi har inom oss...

Cermonierna...

...är till ände. Sista grupptimmen är genomförd. Kaffet och tårtan på plats innanför västen.

Har feber. En nyans av influensa. Ett tillstånd som både bedövar och förstärker intrycken samtidigt. Fick inte så många timmar på kudden i natt. Men jag står på benen och njuter dagen "passe mye".

På måndag är det tre nya som besitter tomma platser här på klostret. En vacker bild på det kretslopp vi människor är del av. Återbruk. Restaurering. Värdeskapning.

06:23...

Sista natten...

...med gänget. En märklig tid. En märklig gemenskap. En osannolik men likväl befintlig period i mitt liv.

Sitter på ett naket rum utan det som var "mig". Flyttlasset gick i onsdags förra veckan och har inte sovit här sedan dess. Men i natt ska jag ligga i min säng en sista gång.

Har fått en massa cred från både de som känner mig bra och mindre bra de senaste månaderna. En total makeover som har kostat men gett ofantligt tillbaka. Att sanera sig själv så genomgående är spännande. Få förunnat. Samtidigt är jag som en Bambi på nyis. En glad skit med sikte på grönt gräs i vårsolen.

Kan se tillbaka på tiden i klostret som dokusåpan där några kom ut som vinnare. Några i samma roll som tidigare. Och några som det gick till helvete för. Sådan är statistiken. En tredjedel klarar sig väldigt bra. En tredjedel fortsätter ungefär som tidigare. Och sista gänget går rakt ner i diket.

Lämnar gemenskapen med lättnad och sorg. Som en broder sa: "Detta är en konstruktion du inte kan leva med resten av livet." Så är det. Teori och praktik är över. Nu är det hardcore som gäller!

Tre dagar kvar...

Sista veckan...

...på klostret. Har flyttat mentalt och i stort sett praktiskt. Men teoretiskt och fysiskt är jag kvar. Var laddad på träningen idag. Tangerade personbästa i bänkpress med 60 kg. Sprang km'n under fem minuter och tog 110 kg i marklyft. Ting har definitivt förändrats de tre månader som gått. Livet.

Ska hem till mina två små damer. Den ena med magsjuka och feber. Den stora med en ambition om att se på film 24/7. Den största ska som vanligt i väg på meditation. Vanorna går sig till.

För övrigt fräser solen på sin diggaste gulstråle. Njuter vibbarna om värme här på dessa breddgrader. Kylan är påtaglig i vinden. Men det skiter jag i. Fokuserar på en ljusare och varmare säsong. Snart ska racern ut å luftas. Smala däck å medvind!

Mars...

Sista permissionen...

Mardrömmar...

...i natt. Samma dröm i flera versioner. Basingrediensen var att känna på hotet om å mista livet. Scenen var i stort sett den samma. Manuset nyanserat från gång till gång. Ångesten lika tydlig i alla versioner.  Falskt anklagad av människor jag trodde mig kunna lita på. Försökte göra mitt bästa och komma undan med livet i behåll. Tydlig puls varje gång jag vaknade. Storyn i sig ganska irrelevant som jag ser det nu.

Märkligt nog gör en natt som detta mig levande. Nästan lite happy. Vart fall när jag får perspektiv. Att känna. Kämpa. Vara närvarande. Överleva. Det har varit en vardag för människan i alla generationer utom möjligen de sista. Idag har vi det bra. Ytligt sett. Vi hanterar det mesta och har medikamentet för det som kvarstår. När vi inte hanterar så låtsas vi som att det inte finns. Men vi växer inte upp med att ta fajten på liv och död. Inte här i den "nordvästliga" trygga boningen. Vi överlämnar det till utvecklingsländerna. De med behov för biståndspengarna våra.

Vågar vi känna på och visa den smärta och otrygghet som det innebär att leva, tror jag vi gör oss själva en tjänst. En ärlighet mot livet och de villkor som det har med sig. Att vara nära. Känna smaken. Njuta. "I nöd och lust".

Anhöriga...

...var välkomna idag. Öppet hus. Information och gemenskap över gränsen intagen patient och socialt nätverk. Ibland drar vi människor gränser där de inte finns och missar också av och till att sätta de där de behövs. Är märkligt och till viss del obekvämt att ha en stämpel på sig som den som har en anhörig som är det till en missbrukare. Dvs en själv. Inte för att det inte stämmer. Tänker också på mig själv som anhörig till min mor som ju troligtvis hade en diagnos som aldrig kom i dagen. Tänker på att vi alla är anhöriga till människor i vår närhet när de har det tufft på ett eller annat sätt. Blir lättare så. Att se oss som människor som har anknytning, i bland nära, till varandra.

Det var en bra dag. Kul att få visa min vardagsmiljö för några familjemedlemmar. Att de är en del av mitt liv här också. Rent fysiskt.

Annars präglas livet av närheten till slutet. Av en epok. Kort sådan, men likväl en av de viktigaste och märkligaste. Lite "sista natten med gänget" känsla. Inte mindre märkligt blir det en genuin vårdag som idag. Solen har flödat.

Tuggar i mig de sista dagarna av brödernas gemenskap här på klostret. Om vi ses senare blir det en bonus. Men lever kvar i minnet kommer de att göra!

Två...

...veckor kvar. Eller egentligen mindre i praktiken. Fem eller sex nätter. Resten blir det permission av. Redo. Om man nu kan bli det. Så är jag det. Taggad och spänd. Som inför en tävling. Livets mästerskap. Där en del av grenarna är okända. Bygger på allmän träning och bred kompetens. Att tackla det oförutsägbara.

Har haft en bra helg. Pratat med gamla vänner som jag saknar. Vi ses sällan. Alltför sällan. Fokus driver mig stillsamt framöver. Harmoniskt fokus. Ting spretar inte lika mycket nu som för några veckor sedan. Insikten om kampernas olikhet och valet mellan att ta dem eller inte är tydligare.

Saknar en av mina bröder från klostret. Han avgick i fredags. Till sitt liv. Det riktiga. Efter "trehundratusenkronersstipendiet" på klostret B. Saknar honom som en inspiratör och ett bollplank. En lekfull realist. Få av dem.

Sprint...

V-cup langrenn...

...i Drammen. Målgang två kvarter bort. Emil kämpar just nu i kvartsfinalen. Märkligt med OS-folket på så nära avstånd. Efter några försök att delta vid sidan av kameradamen sydöst om kyrkan tog jag mina steg tillbaka till klostret. Sitter nu och ser förloppet framför TV:n. Trött dag idag. Har somnat fyra gånger sen i morse. Tar på krafterna att ligga på topp i den kognitiva divisionen. Ägnat de sista dygnen åt framtida jobbsituation. Ett spännande pussel som jag inte helt har lösningen på ännu.

Sen kväll. Natten väntar. Lyssnar på musik. Spelar schack. Tänker.

Vaknar tidigt...

Gör det nu för tiden. Med eller utan alarm. Vill upp på morgonen. Och för all del, gärna ned igen. Men disciplinerar mig ofta till stående läge. Går lite i backspegeln. Ser tillbaka på vad som ser/har skett. Har sprinterhastighet på ett begynnande långdistanslöp. Inte konstigt att jag är trött. Söker vattenpassen i mitt liv. De som stabiliserar. Gör mig tung och planar ut när förändringarna lyfter mig högre än jag tål för tillfället.

Jag vet. Blir diffus och flummig i snacket. Men det är svårt att skriva från levern och rakt ut ibland. Av och till integritetslöst. Ibland bara svårt.

Frukost.

En vecka...

...utan inlägg. Tre veckor kvar på klostret. Tiden går nu ruskigt snabbt. Kanske lagom, kanske alltför snabbt. Träningsprylar på plats hemma. DET är skönt. Vet att jag har tillgång på kroppslig harmoni utan att behöva äntra dessa publika ställen med alltför hög och dålig musik. Lär mig om allt jag kommer över om kropp och hälsa. Näringsintag. Ersätter den tidigare passiviteten med aktivitet. Designar en förändring jag tror att jag kan leva med. Och framför allt VILL leva med. Har gått ner nästan tio kg på två månader utan att försöka. Träning och näringsintag har gjort sitt. Får se var det landar. Fokuserar hälsa.

Saknar utan darr på stämman det goda glaset med vin eller whiskyn en stormande höstkväll. Men det kommer när det kommer. Om det kommer.

Ska träffa arbetsgivare i morgon. Blir intressant när jag nu står med fast jobb utan "jobb". Får se vad de finner på.

Radiotystnad...

Går i tankeboxen.

Återkommer.

Att närma sig...

...slutet av en period. En intensiv period. Blir en slags sorgeprocess. Om fyra veckor är jag både starkare och svagare än de flesta jag har runt mig. Har en framtida arbetssituation som jag vet nix & noll om. Många spännande möjligheter och en del del gropar att snubbla i. Sånt som livet är. Bara mer medveten nu.

Ett av uttrycken som har varit är att "bli kamrat med sig själv". En ny input är "att ta för sig från översta hyllan". Vi delar erfarenheter och one-liners på klostret. Det mesta kommer från egna diktat. Egna erfarenheter eller kanske snarare ickeerfarenheter. En inombordslig klassresa som är satt igång. Fortsättning följer.

Keops pyramid...

...kan stå som symbol för mycket. Lyssnat igenom texten som Mikael Wiehe skrev tidigt 70-tal. Den går het i lurarna genom Thåströms tappning. Är praktiskt mer än filosofisk och tänkande nu till dags. Konkret. Av och till förbannad. Tydlig. Ser brister och försonas med ofullkomligheten. Nästan varje dag säger folk att något har skett med mig. Utsidan skvallrar. Fem cm livrem på en månad. Mer stål i blicken. Leker med Smilla och Hulda. Beroende av skrot. Inte än. Men snart. Har ca 100 timmar terapisnack bak mig nu. I denna rundan. För dryga tio år sedan det dubbla under en två-årsperiod. Att våga ta emot livet.

Är på Saltkop. Njuter ett dygn med familj. Sol och någon minusgrad. Stillheten.

Trehundratusen...

...norska kronor drygt koster det att ha mig här. I tre månader. Tänker på det som ett stipendium jag fått av norska staten att under eget ansvar fritt utveckla mig själv. Få människor som i vuxen ålder får den friheten det ger. Bilden av trappsteg har förekommit här på huset. Att kliva upp ett steg i taget. Ta tid på sig. Se till att trappstegen är tillräckligt djupa för att det ska finnas chanser till vila på väg uppför. Alkoholen är en ytterst liten del av problematiken för många av oss. Vår utmaning ligger i varför vi har börjat självmedicinera. Vad som gör att vi tar till den sista utvägen. Hur kunde det gå så långt.

En av mina nya skjortor från i fredags sitter snyggt på. Den framhäver det jag tycker om hos mig själv. En gnutta stil. Lugn färg. Några intensiva prickar. Fin skärning. Känner vårluften utanför fönstret.

Badvattnet går...

...men barnet stannar. Har en extra intensiv process på G. Sju viktiga behandlingssamtal de sista två veckorna. För hela gruppen. Fascinerande med dynamik mellan människor. Plötsligt är det moget och bubblan brister.

Känner mig stark i kroppen. Skrotlyftandet gör skillnad. Njuter träningspassen. Det som jag tidigare såg som nördigt och nästan föraktade har blivit en passion.

Respekterar mig själv som människa. Är en snygg och smart man med potential för framtiden. Tar in luften i lungorna och sträcker ut ryggen. Känns ovant. Nästan genant. Jobbar på att tryggheten ska slå rot inuti. Den ensamma jäveln i magen, med livsångest och rädsla för framtiden, har fått en kamrat att dela rum med.

Är nykter. Hur länge det dröjer innan jag tar mig ett glas vin får framtiden utvisa. Det blir i alla fall inte detta år. Kanske aldrig. Det får framtiden berätta.

Det nybadade barnet fick som belöning fem nya skjortor när han passerade Carlings. Tvåhundrafyrtiofem kronor fattigare. Fem skjortor snyggare.