Anhöriga...

...var välkomna idag. Öppet hus. Information och gemenskap över gränsen intagen patient och socialt nätverk. Ibland drar vi människor gränser där de inte finns och missar också av och till att sätta de där de behövs. Är märkligt och till viss del obekvämt att ha en stämpel på sig som den som har en anhörig som är det till en missbrukare. Dvs en själv. Inte för att det inte stämmer. Tänker också på mig själv som anhörig till min mor som ju troligtvis hade en diagnos som aldrig kom i dagen. Tänker på att vi alla är anhöriga till människor i vår närhet när de har det tufft på ett eller annat sätt. Blir lättare så. Att se oss som människor som har anknytning, i bland nära, till varandra.

Det var en bra dag. Kul att få visa min vardagsmiljö för några familjemedlemmar. Att de är en del av mitt liv här också. Rent fysiskt.

Annars präglas livet av närheten till slutet. Av en epok. Kort sådan, men likväl en av de viktigaste och märkligaste. Lite "sista natten med gänget" känsla. Inte mindre märkligt blir det en genuin vårdag som idag. Solen har flödat.

Tuggar i mig de sista dagarna av brödernas gemenskap här på klostret. Om vi ses senare blir det en bonus. Men lever kvar i minnet kommer de att göra!